Kanske fortsätter allt som vanligt i socialdemokratins Sverige. Efter valrörelsen återgår politiken till ett jämngrått töcken, emellanåt upplyst av några plumpa skandaler, men det kan också bli så här:
Efter ett mycket jämt val går socialdemokraterna segrande ur striden och bildar en minoritetsregering med stöd av mp och v. Efter långa och tröttsamma förhandlingar ger småpartierna upp kraven på ministerposter.
S lovar mp att stänga ännu en reaktor som kompensation.
Borgerligheten slickar sina sår, Leijonborg bestämmer sig för att lämna skutan, Reinfeldt stannar kvar och gör ett bra jobb som oppositionsledare. M går tillbaka till sina rötter och fp förvandlas åter till det snälla socialliberala partiet, avsett för de som vill rösta på s men inte gillar ordet socialism. C och kd harvar på och växer stadigt under mandatperioden.
Efter knappt ett år avgår Göran Persson och drar sig tillbaka till sitt lilla torp. Antingen tröttnar han, eller så kantrar han tillslut pga någon skandal. Måhända vänder sig några starka röster i rörelsen mot honom. Mest troligt är att han avgår av egen fri vilja.
Till ny partiledare och statsminister väljs Thomas Bodström.
Han är avskydd av många då han initierat lagar som anses integritetskränkande. Samtidigt finns det ännu fler, framförallt inom det egna partiet som dyrkar honom. Efter några månader börjar han bekänna färg; Bodström försöker sig på en omvändning av partiet, mycket likt Tony Blairs New Labour under 90-talet. Till en början får han mycket beröm, till och med från borgerligt håll, men det hela slutar i ett gigantiskt fiasko. DN publicerar en artikelserie som förklarar för medborgarna att Tony Blairs New Labour stod till höger om de svenska moderaterna, och att denna typ utav omdaning av den svenska socialdemokratin är ideologiskt och realpolitiskt omöjlig. Trots felsatsningen är Bodström fortfarande populär, han fortsätter något stukad att leda regeringen i gammal god socialdemokratisk anda.
Då landar nästa lågkonjuktur.
De amerikanska och kinesiska marknaderna mattas av, räntan skjuter i höjden och exportnäringen drabbas av paralysie générale. 1000-tals människor varslas. Sverige går in i lågkonjunkturen med arbetslöshet på 8% enl ILO och 4% enl SCB. Efter två år har vi 14% arbetslösa enl ILO. Enligt SCB är siffran blott 7%, vilket resulterar i en skandal, eftersom många svenskar numera konsumerar utländska medier, och snabbt finner de rätta uppgifterna. Chefen för SCB avgår, men ingen i regeringen.
I vanlig ordning försöker socialdemokraterna gömma undan de arbetslösa i sysselsättningsåtgärder, omskolningar, förtids- och sjukpensioneringar etc. Stora delar av statsbudgeten vigs åt att försörja de arbetslösa. Skatterna höjs, staten tvingas ta gigantiska lån och den offentliga sektorn beläggs med enorma sparkrav. Resultatet blir ännu längre vårdköer, alltför stora förskolegrupper och skolklasser. Polis, lärare, läkare och vårdpersonal arbetar under ovärdiga former och låga löner.
Många elever lämnar skolan med rudimentära kunskaper i kärnämnena, viljan att studera vidare finns inte, då akademikerarbetslösheten är hög. Det är enklare att försörja sig med svartjobb på den växande svarta marknaden. De som ändå väljer att studera på universitet möts av ett splittrat studieklimat, med få föreläsningar men desto mer grupparbeten. Allt fler väljer att studera utomlands.
En svensk FN-trupp på utlandsuppdrag bombas och beskjuts av paramilitära styrkor. Brittisk militär menar att svenskarna var outbildade, oerfarna och inte hade adekvat utrustning. 875 personer får sätta livet till. Bodström befinner sig på semester och blir inte informerad förrän 24 timmar efter händelsen.
Energipriserna når smärtgränsen pga reaktornedläggningen. De svenska basnäringen vacklar, men erhåller förmånliga statliga lån och bidrag, som än mer urholkar statskassan.
Priset på bensin är numera så högt att många låter bilen stå i garaget. Kollektivtrafiken i Stockholm dras med enorma problem, då alltför många väljer att åka buss, pendeltåg och tunnelbana.
Alltför få brott klaras upp, Bodströms integritetskränkande buggningslagar lyser med sin frånvaro, av den enkla anledningen att de av kostnadsskäl sällan implementeras. Det är vardagsbrottsligheten som stör medborgarna mest. I Kristianstad vågar invånarna inte vistas utomhus på helgnätter längre, då ligor samvetslöst misshandlar ensamma nattvandrare. I Karlskrona växer sig ultranationalistiska rörelser starka, invandrare bommar igen sina butiker och lämnar staden. I Stockholms förorter växer missnöjet, brinnade bilar och vandalism tillhör vardagligheterna. Organiserade ligor plundrar villor och kyrkor på landsbygden. Poliskåren har under åren decimerats från 17,000 till 15,000 man, de förmår inte stävja kriminaliteten. De nya samhällsklimatat har sakta smygit sig på oss, många accepterar förändringen som ett nödvändigt ont, medan andra organiserar skyddsgarden á la Sheriffen i Ryd.
Då beslutar sig tre av landets största företag för att lämna Sverige. Det kommer inte som en överraskning, då många välutbildade medborgare redan flyttat till Storbritannien, Irland, Spanien och Canada, där samhälls- och arbetsmarknadsklimatet är gynnsammare.
Ännu fler varslas.
LO kokar över, liksom Marita Ulvskog och även oppositionen.
Vild strejk utbryter i Göteborg.
Miljöpartiet slutar stödja socialdemokraterna.
Regeringen faller.
Det utlyses nyval.
—
Andra bloggar om: politik, samhälle, val2006, socialdemokraterna, intressant