I våra sekulära samhällen uppfattas religion ofta som en ålderdomlig och i bästa fall vördnadsfull företeelse. Många uppskattar kyrkobyggnadernas arkitektur, och ibland stämningen, ritualerna och musiken i samband med dop, bröllop och begravningar. Någon enstaka gång besöker man en sedvanlig mässa, påfallande många tycker att det är tråkigt, och inte särskilt relevant. Och jag förstår dem.
Själv har jag under mitt liv haft kontakt med tre olika kyrkor, den protestantiska, katolska och ortodoxa. Och alla dessa kyrkor verkar arbeta hårt på att skrämma bort sin alltmer tunna publik.
Jag var på ett ortodoxt bröllop för några veckor sedan, en lång ceremoni framförd på gammalgrekiska, med snabb atonal falsksång och hårda träbänkar. Några av besökarna gick ut mitt i ceremonin för att lufta sig, det stod många utanför och diskuterade eller lekte med sina barn. När ceremonin äntligen var slut kastade sig folket på porten, som en tävling i vem som kan komma ut först.
Jag ser liknade tendenser även hos de andra kyrkorna och församlingarna, mässorna upplevs inte som betydelsefulla, de tillför allt mindre till våra liv.
Själva tron och det innersta mysteriet har förmodligen inte varit relevant på flera hundra år, förutom hos den nytända frikyrkorörelsen, som dessvärre alltid kommer att förbli en appendix av kristenheten. Möjligen finns glöden kvar i den etablerade kristenheten hos själva prästerskapet, hos munkar, nunnor och ett fåtal utövare.
Även om den kraftfulla tron länge saknats, så har kyrkans roll i samhället varit betydande. Kyrkan har haft stor påverkan vad gäller sammanhållning, framförallt vad gäller moral och värderingar. Kyrkan har varit en stat i staten, som stöttat de fattiga och svaga, som hjälpt ungdomar på drift, och varit ett rättesnöre under viktiga delar av folks liv.
Men under de senaste 50-60 åren har även kyrkans sammanhållande kraft sakta försvunnit. Folk söker andra vägar och andra sammanhang. Och vi bör fundera på vad som egentligen håller samman vårt samhälle?
En gemensam kultur kan fungera som ett sammanhållande kitt. Och då pratar vi här om värderingar, seder och bruk. Den här typen av samhörighet är ganska esoterisk. Det kan vara svårt för främlingar att begripa, ty mycket av kulturens innehåll finns inte nedskrivet, utan handlar om nyanser och toner. Därför kan man ibland höra att Sverige inte har någon specifik kultur, trots att landet är väldigt särpräglat och annorlunda jämför med de flesta andra länder. Man ser inte skogen för alla träd.
Andra sammanhållande krafter kan vara idrott och sport. Här skapas olika former av gemenskaper som bygger på tankar om rättvisa, tydliga regler, laganda samt god hälsa och sunt leverne. Och det här är inget nytt, redan i antikens Grekland skapades det en stark sammanhållning kring de olympiska spelen, som till viss del var religiösa till sin karaktär.
Arbete och arbetsplatser skapar också sammanhang, likaså gäller olika ungdomskulturer, även musik, politik etc. För några år sedan var TV-tittandet ett sammanhållande medium, de flesta tittade på samma kanaler, och en stark gemenskap och identifikation skapades genom detta.
Även specialintressen bidrar till att skapa gemenskaper, och i dagens samhälle då världen är sammankopplad via Internet kan vi alla finna våra fränder någonstans därute, oavsett om vi gillar schack, veteranbilar, mangaserier, poker etc etc. Olika videospelsformer kan också skapa gemenskaper, exempelvis World of Warcraft som spelas Online, Minecraft, Pokemon Go etc etc.
Det finns egentligen ingen brist på olika gemenskaper och sammanhang. Det som saknas är möjligen övergripande gemenskaper inom olika regionala områden. Vad är det för speciellt med att exempelvis vara Svensk eller Europé? Vi kan inte längre prata om begrepp som kristenheten, ty det är inte lika relevant i ett sekulärt samhälle. Däremot pratar vi om Västvärlden som en kulturell enhet, eller Skandinavien, Nordeuropa etc. Folk förstår vad dessa begrepp är, men det blir allt svårare att se vad de står för.
Både svenskar italienare och amerikaner räknas till den västliga kultursfären. Och vi är ganska lika, vi har mycket gemensamt. Vi kan ofta prata engelska med varandra, vi kan diskutera idrott, filmer och TV-serier som vi känner till. Vår vardag och våra liv är ganska lika. Vi har inga problem med att förstå varandra.
Men om det plötsligt skulle uppstå en annan kultur, en motkultur till vår egen. Skulle vi snabbt kunna definiera vad som är västerländskt förutom att vi alla gillar att titta på Game of Thrones?
Skulle vi enkelt kunna definiera oss själva som västerlänningar på ett lite djupare plan?
Det är då man börjar prata om demokrati, yttrandefrihet, respekt för individen etc. Det är vår frihet som är så väldigt speciell. Aldrig någonsin i världshistorien har folk haft en så stor rörelsefrihet både andligt, men även fysiskt. Vi kan åka nästan vart vi vill på klotet, och vi är tillåtna att säga nästan vad som helst, och dela med oss av våra tankar. Detta är själva kärnan i den västerländska kulturen.
Och det är här problemen hopas, ty samtidigt som friheten är vår främsta paroll, så är den ständigt jagad och hotad. Våra samhällen blir allt mer inskränkta. De fordom demokratiska institutionerna förefaller inte längre så demokratiska. Många människor känner att de inte har en politisk kandidat, att ingen lyssnar på dem, att deras röst inte är något värd. Valen och demokratiprocesserna känns avlägsna, långt borta både fysiskt men även mentalt. Och vår personliga frihet blir alltmer kringgärdad. Statsmakten har rätt att avlyssna internet, email, telefonsamtal, och har tillgång till dina banktransaktioner. Näringslivet är starkt reglerat, att prata om kapitalism och fria marknader idag är inte längre särskilt relevant.
Det fanns tidigare ett annat namn på länderna i väst, den fria världen. Det var vad vi kallade oss i motsats till Sovjetunionen, Östblocket, Kina och andra auktoritära stater.
Idén om friheten är det som håller oss samman – det är själva essensen i vår västerländska kultur – samtidigt som den monteras ner med små steg, dag efter dag, år efter år.
