Efter andra världskriget har vi byggt vår ideologi på fred, frihet, tolerans och demokrati. Det har blivit en slags överideologi och världsomfattande etik som få motsätter dig. Men under senare år har denna ideologi blivit allt mer stressad och urartad, och jag tänkte gå igenom några av symptomen.
Allas lika värde
Nåja, vi värderar inte en uteliggare lika högt som våra barn. Tanken är att det finns ett människovärde, att vi är lika inför staten eller lagen, eller som inom kristenheten – att vi är lika inför Gud. Ursprungligen kommer retoriken om allas lika värde från en felöversättning av FN:s stadgar för mänskliga rättigheter, den pratar om dignity, kanske bäst översatt som människovärde. Och nu lever den här värdegrunden sitt eget liv. Men människor värderar sina medmänniskor olika, och vi kommer att fortsätta med det.
Social rättvisa
Det finns en övergripande tanke om att vi ska utjämna rikedomar och hjälpa de svaga och utsatta. En god tanke från början, som också har rötter inom kristendomen. Men det blir förfelat när folk gör sig själva till offer, och det uppstår en slags offermentalitet, där var och en är drabbad på något vis. Man skyller på barndomen, resurser, skolan, etnicitet, kön, socioekonomiska faktorer osv istället för att ta tag i sitt liv. Det är samma symptom som gör gärningsmän till offer, ty det är ju synd om dem på något sätt. Och förvandlar hela folkgrupper till passiva mottagare av andras hjälp.
Överdriven sexualisering
Det pratas ofta om HBTQ, dvs olika sexuella läggningar, homosexualitet, bisexualitet, transsexualitet, queer etc. Att vi inte ska diskriminera dem och att vi ska behandla dem med respekt. Och i västvärlden har dessa grupper vunnit stora framgångar, de är ofta tolererade och sällan ifrågasatta. Ibland även idoliserade.
Fast sexualitet syns ju sällan på ytan. Vad folk gör i sina sovrum är deras ensak. Är det ens viktigt vilken läggning man har? Allt fler homosexuella vill bli lämnade i fred. De vill inte bli utnyttjade i PK-propagandan, och bli utmålade som offer i behov av hjälp.
Antifascism
Fascismen har sina rötter i 1920-30-talets Italien, där Benito Mussolini tog makten och skapade en slags militariserad stat med honom själv som envåldshärskare. Mussolini var kommunist i unga år, och han blandade friskt socialistiska element med nationalistiska, vilket ledde till den här specifika formen av diktatur. Även Tyskland under Adolf Hitler lät sig inspireras. Det följande kriget, och folkmordet på miljoner judar blev utmärkande för denna ideologi.
Inom PK-kulturen så är fascism och nazism symbolen för det yttersta onda, vilket givetvis många håller med om. Och man drar sig inte för att stämpla personer som anses obekväma med dylika epitet. Ofta riktas det mot personer som är invandringskritiska eller förespråkar västerländsk kultur. Antifascismen är ett vapen, oavsett vilka tankar det tilltänkta offret har. Samtidigt som PK-kulturen blir allt mer likriktad, uniform och toppstyrd. Den förvandlas till sin egen fiende.
Öppna gränser
Det har gått till sådana överdrifter att vissa PK-förespråkare på fullt allvar förespråkar s.k öppna gränser, dvs inga gränskontroller, vilket i princip skulle kunna leda till att våldsverkare, terrorister, människosmugglare eller t o m militanta grupper skulle kunna röra sig fritt mellan länderna. Man ignorerar faktum att invandring kostar i termer av infrastruktur. Nya sjukhus, skolor, bostäder etc måste byggas, särskilt om det rör sig om s.k flyktinginvandring där staten tar stora kostnader initialt vad gäller försörjning, uppehälle etc. Synen på invandring är naiv och saknar juridisk, ekonomisk och kulturell konsekvensanalys. Debatten blir ofta svartvit, trots att ytterst få personer förespråkar invandringsförbud, så utmålas invandringskritik som just detta. Det saknas nyanser, vett och sans.
Demokrati
Vår västerländska demokrati bygger på folklig representation, att folk i olika landsändar kan välja sina representanter och skicka dem till huvudstadens parlament för att stifta lagar. Det finns därutöver även lokalt styre, lokal demokrati, där samhällena kan bestämma över det som angår dem. Under senare tid har makten koncentrerats till storstadsregionerna, och små provinser har allt mindre egenstyre. Vi ser en liknade utveckling både i USA och Europa. Det har skapats en slags politikerelit som styr de byråkratiska processerna, och demokratin påminner mest om en underhållande mediecirkus som hålls vart fjärde år.
Förutom maktkoncentration och vulgarisering så kvarstår även demokratins yttersta problem, att majoriteten dikterar minoriteten. I praktiken kan majoriteten bestämma att de ska få tillgång till minoritetens pengar via lagstiftning. Exempelvis, de som lever av bidrag kan vart fjärde år rösta på partier som lovar dem mer bidrag. Vilket i slutänden leder till ett samhälle av klienter, trälar och en isolerad överhet.
Demokratin kräver ett ramverk, en stark grundlag, decentralisering, samt en konstitutionsdomstol. Alla dessa säkerhetsspärrar har sakta monterats ner under åren. Idag ser vi den s.k demokratin i en tämligen urvattnad form, överstatlighet, dålig insyn, dålig folklig förankring, svågerpolitik, avstånd till makthavarna, inget tjänstemannaansvar, partier vars agenda sällan skiljer sig åt, och höga spärrar för nya partier som vill in på spelplanen.
Kanske var det inte så här vi tänkte oss demokratin från början? PK-kulturen kämpar med näbbar och klor för att försvara det urartade systemet, och de är sällan kritiska och nyanserade inför demokratins uppenbara förfall.
Allt är relativt
Det finns en slags relativism inom PK-kulturen. Ingenting är riktigt sant längre, allt ska ifrågasättas, och vi ska arbeta normkritiskt. Vår kultur, vår civilisation och våra kön är blott sociala konstruktioner. Ja, det här tankesättet faller ju uppenbarligen på sin egen irrationalitet. Vi skulle ju lika gärna kunna påstå att HBTQ, öppna gränser och genus är sociala konstruktioner? Relativismen är egentligen blott ämnad att mala ner motståndarnas argument, den gäller inte PK-kulturens egna värderingar, som anses starka, verkliga och viktiga.
Slutligen vill jag poängtera att hysterin inom PK-kulturen förmodligen kommer av att de själva undermedvetet inser att de har fel. Men de har för mycket att förlora, alla deras vänner är PK, deras fru, barn och familj etc. Det skulle kosta för mycket att rannsaka sig själv, att vara ärlig mot sig själv. Detta skaver givetvis, och skapar en enorm diskrepans, och är i slutänden inte hälsosamt. Förmodligen förebådar den här kulturella ångesten ett slags skifte, eller möjligen en syntes av olika åsikter, som kommer att leda till något nytt.
Det är viktigt för människor inom en sund fri kultur att inte skapa mentala barriärer, kognitiva skyddsrum, där man isolerar sig från verkligheten. Vi mår bäst av att färdas dit den fria tanken, sanningen och logiken bär oss.
