Två värdetransportrån på kort tid. Idag kl 18,30 stals en väska med pengar från två Securitasvakter, när de skulle tömma en bankomat. Förövarna flydde fältet på EU-mopeder i riktning mot Kista. SVD 050831
Det första rånet var en aning mer spektakulärt; flera bilar stacks i brand, fotanglar spreds ut, medan det bepansrade värdetransportfordonet sprängdes i luften. Polisen grep snabbt en misstäkt person på platsen.
Det verkar som om buset har tittat på en massa dåliga actionfilmer under den regniga sommaren. Sedan har semesterkassan tagit slut, flickvännen har stuckit, och man sitter i förortsettan och petar finnar framför spegeln.
Vad göra? Kanske råna en bank? Så att man får lite ”respekt” och vågar visa sig ute. Med en tjock sedelbunt i fickan kanske man till och med blir insläppt på Spy Bar, Café Opera eller Berns? Kanske köpa sig en BMW, och byta förortskvarten mot något mer ståndsmässigt inne i stan, så man vågar lura hem några brudar från de tidigare nämnda krogarna.
Att stå och vända burgare på McDonalds är inte att tänka på. Utbildning i fem år kommer inte heller på fråga.
Nej, snabba pengar ska det vara. De känner redan champagnesmaken i munnen då de osäkrar hagelbössan. De sitter redan på finkrogen och krökar, och drar in doften av exklusiv parfym.
Verkligheten blir en annan.
Misshandlade av snuten. Knäckta under förhören och tiden i häcktet. Och sedan till råga på allt mobbade av det riktiga buset i finkan. För det gamla gardet gillar inte att några amatörmässiga snorungar sticker upp och rör om i grytan.
Var tog champagnen vägen?
De flesta skulle hellre stå två år och steka pommes på en vägkrog än att sitta ett år på kåken. Fem år på högskola är inte helt fel det heller.
Våra killar prioriterar inte på det viset. Nej, de ska spränga grejer i luften. De vill inte stå i kö, de vill vara längst fram hela tiden. De känner redan nybilsdoften, och hör mullret från V8:an.
De står på botten, antingen mentalt, materiellt eller både och. De har inget att förlora. Till och med deras drömmar är värdelösa. De är lika ytliga som ett annonsuppslag i tidningen Slitz. Vi föraktar dem så mycket att vi inte ens låtsas om dem.
Tyvärr är de lika verkliga som en baksmälla, ett benbrott eller en smärtande visdomstand.
