Under åren 2001 – 2016 var bruttoinvandringen till Sverige ca 1, 55 miljoner, medan ca 700,000 lämnade landet, vilket ger en nettoinvandring på ca 850,000 personer.
Här avses total invandring, både flyktingar, flyktingliknande skäl, anhöriginvandring, arbetskraftsinvandring och övriga. Vad gäller utvandring så är det framförallt utlänningar som lämnar Sverige, men en betydande del är också svenskfödda, ca 17-20,000 per år.
Givetvis är det svårt att beräkna framtida invandring, eftersom det beror på politiska beslut och världsläget, men om vi tar ett snitt av de senaste 16 årens invandring hamnar vi på ca 53,000 nettoinvandrare om året. Det ger ca en miljon nya invandrare vart 19:e år. Om vi beräknar att det finns ca 10 miljoner invånare i Sverige idag, och ungefär 2 miljoner av dessa är första och andra generationens invandrare. Då krävs det ca 113 år innan de med utländskt ursprung blir lika många som svenskarna.
Om nettoinvandringen istället blir 70.000 om året tar det ca 86 år innan vi kommer till brytpunkten. Och om nettoinvandringen blir ca 100.000 per år, då går det snabbare, ca 60 år. Vid en nettoinvandring om 150,000 om året tar det ca 40 år.
Sverige är ett glesbefolkat land, och hög invandring över en längre tid kan ändra demografin rejält. Jag tänker inte gå in på huruvida detta är eftersträvansvärt eller ej, min artikel är i första hand konstaterande och upplysande.
Jag har inte tagit med barnafödande i beräkningarna, eller att nativiteten eventuellt är högre hos vissa invandrargrupper, vilket också kan skynda på utvecklingen.
Jag har inte heller tagit hänsyn till att svenskar skulle börja lämna Sverige. Vi känner ju till fenomenet white flight, där vita ofta flyttar när andelen mörkhyade ökar i ett kvarter. Om svenskarna flyr landet, så kan det gå snabbare innan de nyanlända blir lika många som svenskarna.
Jag har inte heller kalkylerat för en politisk förändring där man helt enkelt stänger gränserna eller drastiskt minskar invandringen.
SCB gör givetvis också prognoser för framtiden, men de pratar inte om svenskar kontra andra etniciteter, utan blott om utrikes födda samt svenskfödda, vilket exkluderar andra generationens invandrare, som möjligen inte identifierar sig som svenskar. De som bor i segregerade områden kanske inte uppfattar sig som svenskar ens efter tredje eller fjärde generationen. Integrering och assimilering fungerar enbart om det finns ett närvarande majoritetssamhälle. Och om majoritetssamhället hela tiden blir proportionellt mindre, så minskar möjligheten till integration för invandrare.
Från att det varit nästan suspekt att prata om etnicitet så verkar begreppet bli allt viktigare, kanske beroende på ökat intresse för historia, arkeologi, dna-tester, släktforskning etc. Vi bör ej förringa eller relativisera diskussioner kring etnicitet, även om vi själva tycker att det är obetydligt eller svåröverskådligt, ty det uppfattas som viktigt av många andra. Exempelvis så kräver svarta studenter på amerikanska universitet allt fler segregerade aktiviteter och safe spaces, medan andra etniska grupper avskiljer sig på andra sätt. Olika sorters identitära rörelser verkar var en trend på uppåtgående, oavsett om vi gillar det eller ej.
I framtiden kommer Sverige förmodligen att påminna mer om exempelvis New York. Olika etniska, kulturella och religiösa grupper kommer att bo bredvid varandra, delvis segregerade och delvis blandade. Vi kommer också att stå inför en rad nya utmaningar, ty New York är mer kulturellt och religiöst homogent är vad ett framtida Sverige kommer att vara. Då merparten av invandringen till New York kom från Europa, samt amerikaniserade f.d slavar. Så ser det inte ut i Sverige, då vi har större andel utomeuropeiska invandrare, vars kultur och religion skiljer sig mer från den svenska och europeiska.
Vi kan förvänta oss att det ibland uppstår motsättningar mellan olika invandrargrupper och religiösa grupper samt svenskar, särskilt under långkonjunkturer och andra samhällskriser. Dessutom följer utmaningar inom infrastruktur, skola, vård, omsorg, bostadsmarknad, rättsväsende, arbetsmarknad, skatt- och bidragspolitik, kultur, religion, demografi etc.
Många av oss vill ha ett mer blandat samhälle. Vi har under många år röstat på partier som bejakat mångkultur och en generös invandringspolitik. Och dagens samhällsutveckling bygger i allra högsta grad på demokratiska beslut som fattats under många år och under skiftande politiska mandatperioder.
Det finns också medborgare som vill ha mindre mångkultur, eller inte alls, och motsätter sig dagens invandringspolitik genom att rösta på invandringskritiska partier. Denna rörelse har tagit fart under senare år, i och med den ökande invandringen, och blivit till en betydande kraft i samhället.
Ibland uppstår det hätska debatter mellan de som är positiva och de som negativa till invandring. Och de här motsättningarna är stundtals svåra och splittrande, särskilt i ett land där det råder en stark konsensuskultur. Jag tror inte man ska vara så snabb med att döma. Anledningen till att vi väljer antingen det ena eller det andra skiftar. Dessutom finns det många nyanser – det här är absolut inte en svartvit debatt som handlar om att släppa in alla – eller ingen. Det finns gott om lediga politiska positioner i mitten och runtomkring.
Vi har alla olika uppfattningar om världen, och om hur samhället ska organiseras. Och det kan vara förtjänstfullt att göra prognoser, även om de är skissartade, för att kunna tackla framtidens utmaningar.
*
Alla siffror kommer från SCB.
