”Hej, jag behöver en kopia på fakturan för maj månad, kan du fixa det NU?”
Det var en av våra kunder som ringde en ovanligt grå och stressig måndag kl 17.00. Tyvärr hade vår ekonomiassistent gått hem för dagen, och jag var också på väg. Så jag bad kunden att återkomma nästa morgon. Rösten i den andra änden var ettrig och envis, men gav sig efter en stunds övertalning.
Jag begav mig hemåt, och undrade varför allt plötsligt ska gå så himla snabbt nu för tiden?
Det var det femte samtalet från samma kund under samma dag, idel luddiga frågor och diffusa önskemål.
Fakturan skickades för tre månader sedan, och den var betald sedan länge. Är det mitt problem om någon slarvat bort originalet? Hur kan man förvänta sig omedelbar service i ett sånt trivialt ärende? Skulle t ex Telia eller Fortum bry sig om att vaska fram gamla fakturor om någon bad dem?
Jag undrar hur många timmar som går åt att lappa ihop sitt eget eller andras slarv? Vart tog den ansvarsfulle och noggranne kontoristen vägen? Han försvann nog samtidigt med ”du-reformen”. Inte för att jag är en anhängare av titlar, men man undrar hur ett språk kan förändras genom politiska beslut?
”Idag ska vi inte längre säga älg utan vi ersätter det ordet med ett nytt, vårt förslag är mosslöpe.”
Jag ber om ursäkt för denna digression. Med risk för att tappa tråden återvänder jag till fakturan, och den slarviga krävande kunden. För jag tror någonstans att det här beteendet är början på slutet för vår västerländska civilisation.
Med utsikt från våra små kontorsbås, blickar vi ut över rapporthav och fakturaängar. Och vi tänker inte på några andra än oss själva, eftersom utsikten är så begränsad, och våra liv är så torftiga och inrutade. Vi jobbar, hämtar och lämnar på dagis, lagar makaroner, tittar på tv, sover och börjar om från början. Ibland super vi oss fulla och skriker och svär. Vi ångrar oss redan nästa morgon, och har ångest i flera dagar.
Sedan ringer vi leverantören och ber om den där fakturan som chefen bad att få titta på. För vi gör bara saker som vi blir ombedda att göra. Vi saknar all form av initiativförmåga och kreativitet. Det är bäst så. Varför ta några onödiga risker? För säkerhets skull klär vi oss i gråa kläder, så att vi inte ska synas. Vi gnäller jämt, men klagar aldrig. Vi har dålig andedräkt och är oftast lite svettiga.
