Enligt mången kommunist så är det kapitalistiska systemets öde att företagen ständigt växer, tills det blott finns en handfull globala jättar kvar, och de styr världspolitiken tillsammans med det korrupta ledarskiktet. Enligt teorierna om statsmonopolkapitalism och dess inneboende imperialistiska ambitioner.
Kapitalismen strävar alltid efter monopol. Den fria marknaden är en synvilla, som blott existerar för att kratta spelplanen; när företagen vuxit sig tillräckligt stora så avskaffas frimarknadspolitiken genom skalfördelar, patenträtter och regleringar som effektivt stoppar mindre uppstickare. De stora bolagen har råd med advokater och rättslig hjälp, för dem är regleringarna en konkurrensfördel.
Men varför stanna vid en handfull storföretag? Borde det inte finnas blott ett enda stort företag kvar till slut? Som äger allt, och kan tillsätta politiker och tjänstemän. Om vi nu ska följa kapitalismens givna utveckling till den verkliga slutstationen?
Megakorporationen blir ett mellanting mellan stat och företag. Alla står på dess lönelista. De kan sätta lönenivåer och villkor. Det finns ingen konkurrens. Lagar och regleringar utgår också från företaget. Fokus läggs på att hantera arbetskraften så att den är lagom nöjd, med illusionen om fri vilja och framsteg, så att inga oroligheter uppstår, ty stabilitet är utvecklingens moder.
Det låter som – just det – någon form av kommunism?
Det behövs alltså ingen revolution. Kapitalismens inneboende utveckling, så som många betraktar den, kan definitivt sluta med envälde och socialism.
Revolution, i det här sammanhanget är snarare något som man tar till för att avbryta utvecklingen. Något som uppmuntras och startas av en konkurrent som vill ta marknadsandelar eller helt ta makten från den rådande eliten. Det blir ett sätt att kapa utvecklingen till sin egen fördel, utan att för den skull ändra särskilt mycket på förloppet eller det politiska innehållet. Istället för imperialism (sprida demokrati) så pratar man om internationalism, och istället för att jobba för företagets bästa så framhålls solidaritet med revolutionen.
Kommunister skulle kalla kapitalismens monopolistiska slutmål för fascism. De skulle inte erkänna dess släktskap med den egna ideologin. Även om fascismens i sig själv har starka band till socialismen, både den italienska och den tyska varianten.
För den som tycker att dagens utveckling påminner allt mer om kapitalismens slutfas, och undrar varför så många rika kapitalister beter sig som socialister, så kanske teorin om statsmonopolkapitalism och dess likhet med kommunismen kan bidra med någon slags förklaring. Det kanske också ger en förklaring till varför den gamla klassiska liberalismen var djupt skeptiskt till både monopol, kartellbildningar och socialism.
