I min förra artikel skrev jag om att det mesta av statens verksamhet kan privatiseras eller skötas av kooperativ, föreningar etc. Och det finns välfungerande exempel på detta över hela världen. Några av världens bästa sjukhus är privata, likaså skolor, och vi hittar dem i USA, Storbritannien etc. Vi ser välfungerande privata vägar i Södra Europa. Privata post- och logistikföretag fungerar bättre än de statliga. Privata socialförsäkringar finns också, de sköts av fackföreningar, försäkringsbolag etc. Det förekommer även privata väktare, som delvis sköter polisens jobb. Och även privata arméer, som bl.a användes i Irakkriget.
Allt detta sammantaget – i ett och samma land – skulle kunna resultera i att statens uppgifter minimerades till att enbart sköta rättsväsende, inre- och yttre försvar, samt en kriskassa. Men politikerna vill inte släppa. De vill givetvis behålla fler verksamheter för att berättiga sin existens.
Och de måste uppfinna allt fler sysslor för att inte tappa fotfästet och makten.
Den globala uppvärmningen är ett dylikt projekt. Där den förmodade katastrofen enbart kan avvärjas genom enorma statliga ingrepp i vår ekonomi, regleringar, ökade skatter och ökad politisk styrning och samordning mellan våra länder. Och detta ska givetvis administreras av en armé av politiker, som flyger kors och tvärs över klotet till diverse toppmöten.
EU-projektet är också ett statsbyggande äventyr. Frihandel mellan några länder kräver egentligen inte en union och massor av byråkrater i Bryssel, men det är verkligheten. Där själva integrationsprojektet kräver oändliga resurser, och det verkar dessutom aldrig bli klart. Det är ständigt nya direktiv som ska implementeras ovanför medborgarnas huvuden, och antalet byråkrater och politiker ökar ständigt.
Att starta krig är också ett sätt att förstatliga hela samhället. Genom att hänvisa till yttre hot kan hela landet ställas under beredskap, medborgarna inkallas till militärtjänst och man inrättar undantagslagar och krigsekonomi. Det största statliga interventionerna i civilsamhället skedde under de två världskrigen i början av förra seklet.
Idén kring basinkomst och medborgarlön är också en förevändning för ökad politisering av samhället. Här tror man – precis som för 100 år sedan – att ökad automatisering ska skapa massarbetslöshet bland lågutbildade arbetare. Och lösningen på detta är givetvis högre skatter och en gigantisk omfördelningspolitik, där den ena halvan av befolkningen försörjer den andra.
Den sysslolösa halvan av befolkningen blir beroende av sina bidrag och politikernas välvilja. Och de kommer att rösta på det partiet som ger dem mest. Den andra halvan av befolkningen får finna sig i att försörja drönarna. Det begynnande klassamhället, oroligheterna och instabiliteten som lär uppkomma – ger tillika mer uppgifter till politikerna, som ständigt kommer att behöva intervenera, reglera och lagstifta.
Istället skulle man kunna förenkla regelverken och sänka skatterna, så att alla låginkomsttagare kunde försörja sig via enklare jobb, sånt som idag ofta görs utan kvitto (svartjobb), hantverk, reparationer, småbutiker, restauranger etc etc. Idag går det åt en heltidstjänst enbart till administration i dylika företag. Låt folk vara ifred, och låt dem bygga sina egna verksamheter, istället för att tvinga in dem i bidragsberoende. Men det kommer aldrig att ske, så länge vi låter oss luras, och vi tillåter staten att växa bortom kontroll.
