Det är inte så många som kommer ihåg det Anglo-irakiska kriget från historieböckerna. Det utspelade sig i maj 1941. Där irakier, understödda av Nazi-tyskland och det fascistiska Italien, gjorde uppror mot den brittiska dominansen i landet. Britterna vann kriget, och hade därefter närmast outsinliga resurser av olja. Medan Hitler fick förlita sig på de mindre oljefälten i Rumänien.
I praktiken avgjordes andra världskriget i och med detta. Tysklands resurser krympte sakta men säkert, medan de allierade blev allt starkare.
Det var alltså närmast kört för Hitler redan 1941. Då hade han ännu inte satt igång med den omänskliga utrotningen av judar, zigenare, homosexuella, handikappade och oliktänkande. Han hade ännu inte anfallit Sovjetunionen. Dresden, Warszawa, Nagasaki och Hiroshima hade ännu inte jämnats med marken. Miljoner unga soldater hade ännu inte dött. Kriget var fortfarande bara ett krig, och Hitler var fortfarande bara en operettdiktator.
Denne Böhmiske kopral, som Führern kallades av sina belackare, var vegetarian, hade höga tankar om naturmedicin, germansk mytologi och astrologi. Möjligen trodde han att högre makter skulle hjälpa honom till seger. Hade han istället varit rationell, och lagt new-age funderingarna på hyllan skulle han omedelbart skrivit ett fredsfördrag med de allierade och dragit sig tillbaka till någon alptopp och författat sina memoarer.
Men så slutade inte historien. Det blev bara värre och värre, mardrömmarna avlöste varandra i en oändlig spiral. Tills hela världen stod i brand. Hitler tog tillslut sitt eländiga liv, och lämnade kvar askan åt andra att städa upp.
Undrar om den böhmiske korpralen läste Sun Tzu?
Den som redan före striden kan betraktas som segerherre är den som vid altaret gjorde noggranna beräkningar. Den som redan före striden inte kan betraktas som segerherre är den som vid altaret gjorde vårdslösa beräkningar.
