I äldre traditionella samhällen fanns det ofta regler för vad och vilka som fick passera in och ut ur städer och byar. Det stod vakter vid stadsportarna som kontrollerade de resande.
Om du var en tillfällig besökare var det sällan några problem att passera. Du sågs som en tillgång. Med all säkerhet skulle du göra av med pengar, handla varor eller tjänster, och det var fördelaktigt för staden och dess borgare. Tiggare och fattiga människor var inte lika populära.
Om du hade med dig egna varor till försäljning blev det genast lite mer komplicerat. Vakterna ville veta vad det var för slags varor, hur mycket, och givetvis ville de skära lite emellan av din vinst – vanligtvis kallat tull, som är en slags skatt. Om du bara hade med dig ett fåtal saker för eget bruk blev du vanligtvis lämnad i fred.
Om du ville in i staden för att permanent bosätta dig där, då blev det ännu mer problematiskt. Ärendet togs vanligtvis upp av stadens rådsförsamling eller handelsgille. Om du var en person som bidrog till ökad konkurrens så blev din ansökan vanligtvis avslagen. Men om du kunde tillföra något unikt eller eftertraktat då fick du stanna. Hade staden brist på snickare och du besatt dessa färdigheter, då öppnades portarna. Först fick du stanna en kortare tid, och därefter längre om du skötte dig, och slutligen ett mer permanent medborgarskap.
Om du hade vapen med dig till stadsporten innebar det också problem. Allmän beväpning innanför murarna var ovanligt. Ofta var det bara stadsvakter eller privilegierade personer som hade tillgång till vapen. Du fick lämna ifrån dig vapnen i särskilt vapenrum och därefter passera in i staden. Beväpning utanför städerna var däremot vanligare, och ofta nödvändigt för att värja sig mot rövarband etc.
Den som hade svårast att passera stadsporten var alltså en beväpnad bosättare med stort bagage. Dels var han tvungen att lämna ifrån sig vapnen, dels betala tull på varorna, samt försäkra sig om att hitta en syssla som passade in, och därefter sköta sig i enlighet med stadens lagar och regler.
I dylika enkla samhällen ser vi hur markägarna (dvs stadsborna) kontrollerar både handel, arbetsmarknad, befolkningstillväxt och vapen/våldsutövande. Man släpper egentligen bara in sånt som gynnar en själv. Och även om vi låtsas annorlunda idag – ty vi anser oss ha blivit mer civiliserade – så är det i princip samma grundläggande regler som gäller.
Om stadsborna tillät svärd och bågar skulle snart krogbråken urarta till blodbad. Om man inte krävde tull på handelsvaror blev staden av med sina intäkter, vakterna fick ingen lön, och underhållet av stadsmuren och borgen blev eftersatt. Om alla bosättare fick passera obehindrat skulle staden snart överbefolkas, det skulle bli brist på jobb, bostäder, sjukstugor, skolor, vatten etc. Och vakterna skulle inte hinna med alla ordningsproblem.
Om man däremot lät saker och ting passera i lugn takt, i enlighet med de föreskrivna reglerna, då fanns det tid att bygga ut nya murar, hus och vattenledningar. Och staden kunde växa sakta organiskt och blev, större rikare och mäktigare.
Bild: En av Talinns stadsportar
