Många undrar varför det går så dåligt för socialdemokraterna? Visst har partiet fortfarande stort stöd ute på landsbygden, men i storstadsregionen runt Stockholm tappar de alltmer. Det skylls på Sahlins inkompetens, Östros blekhet, samarbetet med Ohly etc. Men förmodligen går det djupare än så.
Kanske har tiden tillslut hunnit ikapp socialdemokratin? Partiet som egentligen föddes 1914, då de revolutionära socialisterna gick sin egen väg. Kvar blev revisionisterna, de som trodde att socialism kunde införas genom fria val och parlamentarism.
Socialdemokrater kom de att kalla sig, för att markera mot andra grenar sprungna ur samma stam, i ett väldigt träd där miljoner människor hängdes och offrades för sina ord, sina åsikter och på grund av sitt ursprung. Socialdemokratins släktskap med kommunismen har alltid varit problematiskt och splittrat.
Det fanns en dröm om en bättre värld. Arbetarna skulle resa sig ur fattigdomen, de skulle skaffa sig kunskap, utbildning och i slutänden även bidra till landets styrning. Levnadsstandarden skulle höjas, gamla hus rivas, nya bilar byggas, nya kläder sys, nya möbler snickras, nya bättre mat- och dryckesvanor.
Ja, hela människans väsen skulle omdanas. Blott en sak skulle för alltid bevaras och vara densamma – klasstillhörigheten. Folket förväntades trots alla förändringar alltid att identifiera sig med arbetarklassen och dess förkämpar.
Ett antagande som visade sig vara i grunden felaktigt. Folk som reser sig ur misären tittar sällan tillbaka. Det nya vackra och sköna skymmer alltför ofta det gamla, solkiga och fattiga. När sedan några generationer till har gjort resan, då har stanken av lort och avlusningsmedel försvunnit helt.
Dessutom råder det delade meningar om vem som bjöd på själva resan, var det de röda eminenserna, eller var det vårt eget slit på industrialismens, vetenskapens och frihetens bördiga jordar som gav oss biljetten?
Stockholms arbetarkommun hyser inte längre det proletariat som gav stadens dess märkliga epitet. Inte heller pyr det av klassmotsättningar på gator och torg, det finns inget outsläckligt begär att organisera sig fackligt, eller en drift att köpa livsmedel från samägda kooperativ.
Visst finns det problem och angelägna samtalsämnen på kontoren runt om i staden, men det handlar om andra saker – viktigare saker.
—
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, socialdemokraterna, sossarna, Sahlin
