För att en gemensam valuta ska fungera smärtfritt krävs en gemensam finanspolitik och en gemensam centralbank, något som i dagsläget saknas i EU. Istället har medlemsländerna ett finansiellt regelverk som de ska hålla sig till, och om alla sköter sig säkras den gemensamma valutan.
I praktiken är det emellertid svårt för 27 skilda länder, kulturer och ekonomier att enas om gemensamma finansiella riktlinjer, inte ens A-barnet Tyskland håller sig till alla regler och förordningar.
Hur ska man då försvara euron? När det finns politiker som driver sina länder med lån på lån på lån, som aldrig kan betalas av. Hur ska bankrupta stater backa upp värdet på den gemensamma valutan?
För unionsbyggande EU-politiker är Greklands kris ett fantastiskt tillfälle att stärka greppet. Nu kan man hävda att vissa länder inte klarar av att sköta sin ekonomi, och därmed kräva hel eller delvis tvångsförvaltning, för att klara den gemensamma valutan. Ju mer man piskar upp stämningen och svartmålar greker och andra, desto större blir kraven på att EU ska intervenera. Och fler länder står på tur, Portugal, Irland, Spanien etc.
När de inflytelserika medlemsländerna tillslut tvångsförvaltar merparten av de andra staterna, då har EU slutligen blivit en riktig federation, ty då finns en gemensam centralbank och gemensam finanspolitik. Då är den gemensamma valutan säkrad – åtminstone från inre finansiell splittring.
Och politikerna har slutligen fått sitt efterlängtade Förenade Europa.
Kvällens omröstning i det grekiska parlamentet kan vara avgörande för den fortsatta utvecklingen, om grekerna röstar nej till fortsatta lån, finns det fortfarande en chans att vända skutan även om det är en mycket hård väg att vandra. Om Athen skuldsätter sig ytterligare förlorar hon sin värdighet och självständighet, och blir en vasallstat till Bryssel, så som hon en gång var en sömnig utpost till Rom, Bysans och Ottomanska riket.
