Uppförandekoder och rättighetsmanifest kan fördärva den bästa av organisationer, se bara på Linux där det beslutades om mer inkludering av utsatta grupper, och snart förbjöds MAGA-kepsar och bilder på Trump -Tower, medan största delen av deras välgörenhetskassa numera går till diversitetsprogram. Man avråddes alltså från att hylla sin demokratiskt valda president. Linux har förvandlats till en vänsterorganisation. Även Google har gått ett liknade öde till mötes.
Ett annat exempel på hemmaplan är Piratpartiet, som var en växande kraft i Sverige med en plats i Europaparlamentet, ända tills man lyfte genus, HBTQ och andra frågor ovan det egentliga syftet med partiet. Idag är Piratpartiet splittrat och irrelevant inom politiken.
Men vänta lite nu, vad är det för fel med att stötta utsatta grupper? Det är väl en välgärning?
Det kan tyckas så vid ett första ögonkast, men det är ofta en skickligt konstruerad fälla av vänstern. Vad vi pratar om är inte allmänmänskliga rättigheter – för det har vi ju redan via FN och lagboken – utan om specialbehandling av specifika grupper.
Likhet inför lagen och mänskliga rättigheter ger oss verktyg för ett rättvist samhälle. Man varför behövs det då specifika regler för minoriteter, utsatta grupper etc? Det enkla svaret är att det egentligen inte behövs, eftersom vi alla är människor, och det inkluderar även HBTQ-personer, vita, svarta, män, kvinnor etc etc.
Genom att hävda att vissa grupper fortfarande diskrimineras så kan man därutöver skapa undantag och kräva att dessa grupper lyfts fram ytterligare, vilket utmynnar i en slags särbehandling.
Men stämmer det inte? Är det inte så att vissa grupper fortfarande diskrimineras?
Visst, det kan förekomma diskriminering, absolut, framförallt på individnivå, då somliga helt enkelt väljer bort att umgås med vissa grupper. Men inför staten och lagen är vi alla lika.
Kan man inte kräva att även individer ska behandla varandra lika även på individnivå?
Nej, egentligen inte. Det finns något som heter fri association, och det är rättigheten att umgås med vem man vill. I det privata kan du diskriminera, men du får själv räkna med att bli diskriminerad om du beter dig illa. Det handlar mer om artighet, hyfs och ett accepterat beteende människor emellan.
Men nu lever vi alltså i en tid då det är tillåtet att främja vissa grupper. Om en arbetsplats premierar kvinnor och färgade personer vid anställningar så anses det av många vara acceptabelt.
Om vi efter några år skulle få en mer konservativ regering, som bidrog till en mer konservativ kultur i samhället, skulle det då likväl finnas jobbannonser där man premierar vita medelålders män istället. Allt i sin ordning? Gott så?
Säkerligen inte, eftersom dagens särbehandling bygger på offermentalitet och utsatthet. Det är enbart s.k svaga grupper som får lyftas fram och särbehandlas (man kan ju fråga sig hur denna i förväg producerade karta över utsatthet skapats, men vi får återkomma till detta vid ett annat tillfälle).
Vita medelålders män ingår inte i de utsattas skara, trots att vi är en mindre grupp globalt sett. Indier och östasiater utgör de största grupperna, samt att de fortfarande har den största befolkningsökningen. Så, hela den rådande rättvisedebatten kan enbart ses i en västlig vit kontext. Färgade personer är möjligen en minoritet i väst, men knappast i resten av världen.
Därför är det omvända spåret (utifrån samma logik) att istället lyfta fram vita män egentligen lika legitimt. Har vi skapat ett samhälle baserat på etnoprivilegier så kan givetvis kortleken blandas en vacker dag. Det får man vara beredd på.
Eller så återgår vi till tanken om kunskap, erfarenhet och skicklighet. Att vi helt enkelt anställer de bäst lämpade. Det kallas för meritokrati, och var den ursprungliga tanken om rättvisa, långt borta från dagens rättighetskrävande utsatthetskultur, som är direkt destruktiv och kontraproduktiv för de flesta organisationers syfte och mål.
