Kartan inkluderar de tre supermakterna, samt länder med tillgång till kärnvapen och de 20 starkaste militärmakterna enligt Global Firepower. Jag har exkluderat Ukraina – landet låg sist på listan. De har visserligen en stark armé, men deras militärmakt är starkt beroende av stöd från Natomedlemmar. Vi vet heller inte hur mycket av vapensystemen som finns kvar, eller om landet ens kommer att existera i sin nuvarande form i morgon. I stället har jag lagt till Nordkorea, som är en kärnvapenmakt och därmed förtjänar en plats.
Polen, Taiwan, Vietnam och Saudiarabien låg också högt upp, men jag drog gränsen vid 20 länder. Man kan också diskutera om Israel verkligen är en stormakt, då det är ett litet land som är beroende av USA. Men eftersom de har kärnvapen är de ändå med på listan.
Vi ser ett maktvakuum i Östeuropa, och ett pärlband av militärt svagare stater mellan Västeuropa och Ryssland. Samtidigt kan vi konstatera att Europa fortfarande är relativt starkt, med flera regionala stormakter som ännu inte tappat greppet.
Europa är enat – men ändå inte. Situationen påminner om antikens grekiska stadsstater, som ständigt låg i konflikt med varandra och först enades när de erövrades av Alexander eller romarna. I vår tid är det amerikanerna som ”erövrat” och enat Europa sedan andra världskrigets slut. Om de drog sig tillbaka, skulle då gamla oförrätter blossa upp igen? Ett verkligt enat Europa skulle kunna bli en supermakt – särskilt om Ryssland ingick i ekvationen. Och dylika frågor är avgörande för kontinentens framtid.
Asien är hem för flera stormakter och en mosaik av folk, kulturer och religioner – islam, hinduism, taoism, buddhism, shintoism och fler. Här kan man förvänta sig konflikter, men i praktiken är situationen ofta stabil – som mellan kärnvapenmakterna Pakistan och Indien, där gränstvister visserligen uppstår, men sällan eskalerar. Kärnvapnens avskräckningseffekt gör att storskaliga krig undviks – risken för katastrof är för stor.
Om inte USA lade sig i Mellanöstern skulle regionen sannolikt delas upp mellan turkar, iranier och egyptier – de naturliga stormakterna i området. Saudiarabien må ha pengar, men är befolkningsmässigt litet och skulle inte klara ett utdraget krig. Israel skulle heller inte klara sig utan externt stöd.
Hela den amerikanska kontinenten domineras i praktiken av en stormakt – USA. Brasilien har de senaste decennierna seglat upp som en stark regional aktör och förtjänar att nämnas. Däremellan finns många militärt svagare nationer. Mexiko, till exempel, är ett stort land men saknar i praktiken flygvapen – något som kan tyckas märkligt om man för ett ögonblick glömmer USA:s starka ställning i regionen. Mexiko fungerar som en buffertstat, ungefär som Ukraina gjorde före 2014.
Buffertstater är oftast neutrala och håller en låg profil gentemot den regionala stormakten. Det kan framstå som en svår eller förnedrande position, men dessa länder kan också dra nytta av sin neutralitet – till exempel genom att fungera som handelsnav mellan stormakter. Finland under kalla kriget och Schweiz före världskrigen är två historiska exempel.
Afrika saknar verkliga stormakter, med undantag för Egypten i norr. Ur ett militärt perspektiv riskerar kontinenten därför att utnyttjas av starkare länder. Genom militära eller ekonomiska påtryckningar kan externa makter få tillgång till Afrikas naturresurser. I en multipolär värld är det sannolikt att någon form av nykolonialism åter blir aktuell.
Världen kommer att delas in i intressesfärer. Stormakter kan välja att förhandla om dessa – eller utkämpa konflikter längs gränserna mellan dem, i syfte att vinna mark, kontrollera handelsvägar eller minska motståndarens inflytande. Vi ser redan idag flera konflikter längs sådana linjer. Men ju mer jämbördiga stormakterna blir, desto större blir trycket på att lösa frågor vid förhandlingsbordet. Och jag tror att vi långsamt är på väg dit.
