Sam Neill och Laura Dern som spelade mot varandra i den första Jurassic park-filmen kände sig tvungna att adressera det stora åldersgapet dem emellan. Dern var 23 och Neill 43 när filmen spelades in. Och deras karaktärer i filmen inledde ett förhållande. Nu med insikter i det s.k patriarkala systemet så känner skådespelarna att de behöver lyfta problemet, deras förhållande var helt olämpligt.
Att Laura Derns karaktär var myndig och vuxen verkar inte bekymra dem. Oavsett åldersspann så kan ju vuxna personer välja vilken partner de vill, och i dagens fria och obekymrade värld, med sexuell öppenhet till höger och vänster så borde detta inte spela någon roll.
Men det gör det.
Indirekt så förminskas och omyndigförklaras kvinnor. Att de har förhållanden med äldre män ses inte med blida ögon. Vi hör också allt oftare att den sexuella frigörelsen från 1960-70-talen inte var till kvinnornas fördel. Att män inte bör inleda förhållanden med kvinnor om de inte har seriösa avsikter. Att allehanda manliga övertalningsförsök i syfte att inleda en sexuell relation kan betraktas som olämpligt. Jag avundas inte dagens 20-åringar.
Hur har den frigjorda och öppna tidsandan blivit så puritansk? När förminskades vuxna kvinnor till omyndiga, frigida mähän? Blir kvinnor aldrig själva sexuellt upphetsade, och tänder på äldre (eller yngre män), med eller utan långsiktiga avsikter?
Den västliga puritanismen har långa anor. Redan när Luther spikade upp sina teser och inledde brottet med katolicismen så fanns grogrunden där. Med kraven på riktig tro, en verklig kristendom och tillika underkastelse. Medan katolikerna mest ägnade sig åt en slags kulturell religiositet med repetitiva inslag av bön, bikt, kyrkobesök osv.
De rika kunde köpa sig en plats i himlen med de s.k avlatsbreven, det fanns också dyra gravkapell till försäljning invid kyrkorna, allt för att utmärka sig själv och sin släkt. Nu kom plötsligt kraven om att ta religionen på allvar. Att lyfta sig själv ur alla de tramsiga böneramsorna och börja tro på riktigt. Konsten på kyrkoväggarna målades över, prakten och överdådet städades bort. Nu skulle asketism och närheten till skaparen lyftas fram.
Protestanterna såg sig själva som jordens beskyddare och vårdare. Redan 1822 bestämde sig britterna för att avskaffa slaveriet i världen, och investerade enorma summor på att friköpa slavar och förhindra fortsatt handel. Mycket gott kom av de frihetliga lutheranska idéerna, men där fanns alltid motkrav i form av exempelvis nykterhet, lydnad och inga förhävelser. Den återhållsamma och puritanska inställningen fanns alltid i bakgrunden, man kunde se mellan fingrarna om andra folkslag inte följde reglerna, men man var striktare inom den egna gruppen.
När sedan protestantismen i sin tur fortsatte att dela upp sig i allehanda frikyrkor ökade kravet på tro och frälsning ytterligare. Det gick inte längre att vara ”kulturellt kristen” antingen trodde man eller inte. Samtidigt mättes fromheten allt oftare i hur många klädpaket man skickade till de fattiga barnen i Afrika. I princip alla kristna rörelser sysslar med detta, det finns inga undantag. Godhet mäts i Afrikabistånd.
Ateismen är protestantismens senaste fas. De hårda kraven på tro och frälsning bidrog slutligen till att man eliminerade Gud, men behöll puritanismen och världsförbättrandet. Och de fortsätter idogt att förfina skapelsen; det spelar ingen roll att kvinnor fick rösträtt för 100 år sedan, de ska ånyo befrias från oförrätter, som i och för sig blir allt diffusare men säkerligen finns där. Vi ska hjälpa jordens alla folk till ett bättre liv, och kan de inte lyfta sig själva så ska vi kvotera, subventionera och särlagstifta. Så som vi vitmålade de gamla kyrkoväggarna så bygger vi dagens avskalade moderna arkitektur, helt utan glädje och känsla.
De har svårt att acceptera 20-års åldersskillnad mellan man och kvinna, men accepterar regnbågsfärgade parader med sexleksaker och kink, eftersom de sexuella minoriteterna är just minoriteter, och dessa ädla vildar ska också hjälpas och jämställas, vare sig de vill eller ej. Naturen och klimatet bör tillika räddas från människan; blint troende aktivister blockerar vägar och tillfarter så att de förhatliga bilarna inte ska kunna smutsa ner och förarga den heliga moder jord.
De gömmer sig bakom relativism och nihilism – men det anbelangar bara andras övertygelser – vad gäller den egna tron så är de renläriga och djupt övertygade, ofta matade med de dagsaktuella predikningarna: trumphatet, Floyd, BLM, genus, vaccinet, klimatet, Ukraina osv osv.
Vi betraktar ofta fenomenet som en slags vänsterrörelse, woke, kulturradikalism, progressivism osv, men det är förstås helt fel. De är konservativa traditionalister i ordets egentliga bemärkelse. De styrs av de gamla, utlevda, geronterna, matriarkerna, formalisterna och pedanterna. De som inte vill tillåta något, allt kräver tillstånd, ansökan och stämplar; skomakare bliv vid din läst, och bonde plöj din åker. De som inte ville släppa ut de vilda männen från de mörka långhusen till erövringar och äventyr, de som inte önskade att Columbus seglade över Atlanten, de som tyckte att månfärder och rymdexpeditioner var dyra, onödiga och miljöförstörande. De som vill hämma och härska. De som märker ord, inte gillar tonen, och inte unnar glädje eller humor, äter groddar och vegetabilier, de som egentligen hatar livet, och mest klänger sig kvar av gammal vana. De som inte låter dig leva ifred.
