Här på Cypern befinner vi oss i efterdyningarna av flottbas-katastrofen utanför Limassol. En väldig explosion slog ut öns viktigaste kraftverk som ligger strax intill. I flottbasen förvarades 98 containers innehållande vapen som beslagtagits i enlighet med ett FN embargo; de skulle till Syrien från Iran i ett cypriotisk-registrerat fartyg. När sedan vapnen väl var beslagtagna var det ingen som ville kännas vid dem, tills en svårsläckt skogsbrand fick hela förrådet att sprängas i luften.
Vad jag förstår så var varken den cypriotiska försvarsmakten eller vapenexperter särskilt förtjusta i att lådorna förvarades under bar himmel utsatta för väder och vind. Däremot ville politikerna det, de ville inte frakta bort vapenlasten eller destruera den, för att inte stöta sig med Syrien. De gömde huvudet i sanden.
Nu när man varit så snäll mot Syrien kanske de gladeligen hjälper till att betala återuppbyggnaden av kraftverket? Detta beräknas kosta över en miljard euro? Knappast.
Den politiska expertisen och det politiska kunnandet lyser allt som oftast med sin frånvaro. Givetvis tillfrågar politikerna experter, och gör utredningar, och likväl tar de ofta ett beslut som inte överensstämmer med de klokas goda råd. Detta gäller alla politiker, såväl greker, irländare eller amerikaner som inte kan handskas med landets ekonomi, eller EU-politiker som i smyg vill bygga ett Förenade Europa, eller kinesiska politiker som inte förstår att de mänskliga rättigheterna gäller alla, inte bara de själva.
Ibland undrar jag varför vi inte använder oss av principen cut the middle man och sätter experten i parlamentet istället för politikern? Experten besitter ju kunskapen, varför ta en omväg via politikern? Är jag en dum elitist, som inte förstår att folket måste ledas av politiker insatta i byråkratin försedda med idéer och ideologier? Om man med elitist menar att kompetenta människor ska sitta vid rodret så är jag nog en elitist, absolut.
Den ursprungliga demokratitanken handlade om just detta, att läkare, ingenjörer, militärer, journalister, företagare och helt vanliga arbetare skulle sitta i parlamentet och besluta om riktlinjerna för landets styrelse. Nu sitter det politiker där, som odlats fram i politiska plantskolor. Sällan har de arbetat i samhället och haft gedigna opolitiska karriärer. Har vi tur har de lite juridiska eller ekonomiska studier bakom sig – annars är de alla lekmän, de som styr och ställer med våra liv.
Det är tur att det ändå funkar så bra som det gör… relativt sett alltså.
