Från att ha varit landet lagom med stabil politik, stabil valuta och effektiva industrier har Sverige kastats ut i något slags mentalt kaos. Länge har ledarsidor och debattprogram ledsagats av det politiskt korrekta, vildhjärnor och oliktänkare har inte varit välkomna. Alla visste var gränsen gick, att överträda den var att begå medialt självmord. Men nu har det kokat över, väldigt många har tydligen knutit handen i fickan alldeles för länge. Fördämningarna har brustit.
I höstas utropades extraval två månader efter ordinarie val. Det är väldigt tydligt att politikerna underkänner folket och deras röst. Man kan fråga sig om dylikt beteende är önskvärt i en stabil demokrati, oavsett om valresultatet är parlamentariskt svårt eller ej?
Det är de folkvaldas jobb att lösa problemet, det är därför vi medborgare betalar deras löner via skatten. Det är därför vi sitter och funderar länge vart fjärde år, och begrundar vilka vi ska rösta på, vilka som är bäst lämpade att styra landet.
Den sittande statsministern vet inte om han går till val med kollegorna i mp eller ej, eller huruvida budgeten de arbetade fram tillsammans gäller. Han hånas i utländsk TV, och beter sig alltmer förvirrat och ostatsmannamässigt. Hans parti krymper i takt med att de gamla industriarbetarna försvinner, det har inte gjorts mycket för att anpassa sig till de nya tiderna.
Och det näst största partiet står inför ett ledarskifte, inte bara partiledaren utan även stora delar av ledarskiktet, då många av de tidigare dominerande personerna lämnat skutan. Bytet av ledargarnityret verkar dessutom gå åt pipan då de påtänkte chefen saknar mycket av den folklighet och värme som ofta kännetecknar en partiledare.
Det tredje största partiets boss är sjukskriven, och partiets andremän famlar omkring i mörka ideologiska korridorer, upptagna med att definiera svenskheten, vilka som är svenskar, samer, judar osv. Detta har retat upp kulturdebattörer och vänsterfolk så att de går i spinn, deras gensvar på sd:s utspel är både kreativa och experimentella, men knappast sansade.
Småpartierna är livrädda för att tappa ännu fler röster i det eventuella extravalet, här gäller det att sitta still i båten och klamra sig fast.
Migrationsdebatten är mer eller mindre kapad av Åkesson och hans mannar, det är framförallt sd som når ut med sina krav att radikalt minska asylinvandringen, och det är ett tydligt budskap som går hem i stugorna. De är inte tredje största parti för intet.
De politiskt korrekta å andra sidan, med den förre statsministern i spetsen, vill i stället öka flyktinginvandringen från höga nivåer till ännu högre, trots att flyktinginvandringen alltid varit starkt reglerad i Sverige och i de flesta andra länder.
Även logiska och stringenta debattörer som Johan Norberg vill närmast öppna gränserna på vid gavel, trots att han är mot höga skatteuttag och att statsmakten lägger sig i våra liv. Men hur ska flyktingarna finansieras, om inte via skatten? Det är ju inte arbetskraftsinvandring vi talar om här utan flyktinginvandring, som kostar mycket pengar initialt.
Ett parti som lägger sig i mitten har allt att vinna: Visst ska vi ta mot flyktingar, men med ansvar. Det känns bekant, så här tyckte de flesta partier för några år sedan. Ibland längtar man tillbaka till landet lagom.
