Vi pratar ibland om att bevara det samiska kulturarvet, det indianska, inuitiska, romska osv. Däremot så nämns sällan det svenska som något värt att visa upp för eftervärlden. Ibland påstås det att det inte finns någon genuin svensk kultur, eller etnicitet heller för den delen. Allt anses vara uppblandat och ett resultat av diverse möten med olika folkgrupper.
Det finns delvis en sanning i detta. Alla kulturer påverkas under årtusendena. Folk influeras och influerar andra, men det är inte ett skäl till att det inte skulle finnas inhemska kulturer.
Den svenska kulturen är väldigt speciell, det märker man inte minst om man spenderat en längre tid utomlands. Välorganiserat, tyst, svalt, sammanbitet, konsensus, pliktkänsla, eruptiv hedonism, vördnad för naturen etc i kombination med särpräglade helgdagar och specifikt sätt att umgås. Det finns mycket att säga om svenskheten, men jag lägger inte ut texten kring detta sidospår i denna korta artikel.
Och även det svenska utseendet, den svenska etniciteten är särpräglad. Svenskar och nordbor ser inte ut som folk i söder eller i öster, de har sitt eget särpräglade utseende. Den dominerande y-dna-haplogruppen är I1, medan resten av Europa i stort domineras av R1b och R1a.
Svenskar är unika både till kropp och själ, precis som många andra folk. Det är detta som gör jorden till en så fantastisk plats, att det finns mängder av olika folk och kulturer, och inte blott en enda enhetskultur eller enhetsfolk.
Betraktar man det från ett globalt perspektiv så är den svenska kulturen och etniciteten väldigt liten, den uppbärs av väldigt få personer. Av jordens 7 miljarder invånare så utgör svenskarna knappt 8 miljoner undantaget de Amerika-svenskar som flyttade till USA. Osäkert dock om dessa kan räknas som upprätthållare av det svenska kulturarvet.
Och då blir den inledande liknelsen med samer och andra ursprungsfolk mer relevant. Svenskarna är blott en spillra på jordklotet. 1 promille av jordens befolkning.
Och om vi då återgår till viljan att värna det svenska, så verkar det finnas en låg vilja till självbevarande hos svenskarna i gemen. De verkar ofta mer intresserade av andra kulturer än den egna. Man reser mycket och söker nya influenser, smaker och dofter.
Svenskarna upplåter dessutom sitt land åt andra folk, man försörjer dem t o m i stor utsträckning med gemensamma offentliga medel. Under loppet av 13 år ökade Sveriges befolkning med 1,2 milj. personer till följd av invandring. Det är väldigt höga siffror för ett så litet land.
Man kan ha en mängd olika synpunkter på dagens massmigration, diskussionerna är långa och heta på sociala medier, fikarummet etc. Men det vi kan vara säkra på är att det kommer att påverka samhället, som kommer att förändras i allt snabbare takt.
Kanske handlar det egentligen inte ens om att bevara eller konservera kulturen, utan om att förändra i en mer långsam självvald organisk takt? Att bli vän med samtiden och utvecklingen, och ha viss kontroll.
Många svenskar är stolta över sin kultur, men påfallande många verkar ointresserade. Kanske förringar man sina egna traditioner? Finner dem alltför självklara, ser inte skogen för alla träd? Kanske framstår de egna vanorna tråkiga och meningslösa, och man söker istället nytt, nytt och nytt. Omåttliga i sitt sökande förlorar man slutligen sig själv? Vem vet?
Tanken med den här artikeln är inte att lyfta eller att sänka något folk, kultur eller etnicitet – utan att blott väcka frågan. Finns det en ovilja värna det svenska?
