Om patriarkala strukturer i Bjästa


Ett helt land i uppror när SVT visar en dokumentär från den lilla byn Bjästa, där en flicka blir våldtagen, och halva samhället tar parti för våldtäktsmannen. Patriarkala strukturer anses vara en rimlig förklaring. Är det verkligen så?

I de flesta fall tar vi ju parti för den drabbade, som en ren ryggmärgsreflex. Men i det här fallet tar majoriteten parti för förövaren. Folk tycker synd om honom och känner sympatier, trots att han blivit dömd och erkänt dådet.

Hade en svartmuskig kille från Långtbortistan våldtagit byns prinsessa skulle förmodligen byborna stått med facklor och hötjugor utanför förläggningen. Men om byns charmknutte begår ett brott, då låter det uppenbarligen lite annorlunda ute bland folkmyllret. Människors sociala beteende är ofta mer komplicerat än att det kan belysas med standardförklaringen att män är onda och kollegiala.

Patriarkala strukturer känns ofta som en standardförklaring, när man i kollektiv anda vill avidentifiera människor, och söka generella beteendemönster. Är det någon som hört talas om personliga egenskaper? Och att just dessa egenskaper skulle kunna bidra till vad folk tycker om just dig, eller våldtäktsmannen i fråga?

Hursomhelst, Bjästafallet är upprörande; det som äcklar mig mest är det totala föraktet för rättssamhället. Att medborgare och institutioner lättvindligt sympatiserar med en person som erkänt och dömts i domstol. Då ser man samhället, politiken och juridiken som en avlägsen teater. Åsikter och attityder är viktigare än fakta, pöbeln dömer. Kanske i linje med justitieminister Beatrice Asks syn lag och rätt?

Det krävs en uppryckning för att folk ska tro på och respektera lagar och förordningar, och den uppryckningen måste börja från toppen.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, Bjästa, Linnea, patriarkala strukturer


Missa inget!

En sammanfattning av veckans artiklar skickas till din inkorg, varje måndag.