Många socialdemokratiska gräsrötter och pampar gnäller över den hårda mediegranskningen av partiet. Om medierna hade granskat Reinfeldt & co lika intensivt, då skulle de minsann hitta lika många skandaler. Medierna anses mörka de borgerliga partiernas förehavanden, medan allt som s hittar på vänds och vrids i 360 graders vinkel.
Detta är givetvis floskler. Alla skandaler är av intresse för den hungriga journalistkåren. Eller hur?
Inte riktigt.
I våras läste jag en kort artikel som kastade nytt ljus över Olof Palmes inblandning i Boforsaffären. Palme försökte personligen sälja kanoner till Indien. Han förhandlade med Rajiv Gandhi, och skulle sätta fransmännen på pottan, ty de ville också norpa den indiska storordern. Allt avslöjas i den fd statssekreteraren Carl Johan Åbergs bok Berättelser från 1900-talet. Sundsvallstidningen skriver en lite längre artikel om boken.
Palme var en inbiten pacifist och fredsduva, han gjorde flera kontroversiella uttalanden mot bl a USA och inblandningen i Vietnamkriget. Att denna närmast mytologiska fredsängel nasat fälthaubitsar fick mig nästan att sätta morgonkaffet i vrångstrupen. Nu är det dags för nästa sosseskandal tänkte jag, det här kommer tidningarna att skriva om!
Nej. Det skrevs inget mer. Kompakt tystnad.
Jag undrar varför?
