När Sverigedemokraterna skrapade ihop 13% och blev tungan på vågen i riksdagen skapades ett nytt politiskt landskap. Och det här kan ändra partipolitiken för alltid i Sverige.
Ponera att sd ställer krav på regeringen om att halvera flyktingmottagningen. S struntar i kravet och försöker att få igenom sin budget i alla fall. Då fäller sd regeringen och efter en massa snickesnack så lämnar Löfven & Co föreställningen.
Talmannen ber då Reinfeldt, Batra (eller vem det nu blir) att bilda regering. Samma sak sker igen; sd hotar att fälla den nya regeringen om man inte halverar flyktingströmmarna. Vad göra?
Om alliansen struntar i kraven från sd blir de fällda, med risk för ännu mer regeringskris och risk för nyval. Om det blir nyval kommer sd förmodligen att få över 15%, då partiet visat musklerna och fått ordentligt med luft under vingarna.
Efter valet kommer samma sak att upprepa sig igen. Sd fäller de regeringar som inte faller dem på läppen. Rundgång?
Men det finns en väg ur det här.
Moderaterna och socialdemokraterna kan göra upp sinsemellan. Om de två största partierna samarbetar så är de ohotade. Då har man spelat ut sd och de har ingen makt längre. Lätt som en plätt, eller?
Det är egentligen nu märkligheterna börjar.
Att s och m börjar samarbeta kommer knappast att tilltala alla väljare. Gammelmoderaterna kommer att lämna m, och vänstersossarna kommer att lämna s. Medan högersossar och nymoderater förmodligen inte kommer att ha särskilt svårt att komma överens.
Svensk politik kommer att präglas av socialliberalism. Och det är inget konstigt, så har det sett ut under många år. Erlander var ingen revolutionär eller hård socialist, och det var under honom som efterkrigstidens Sverige formades. Han stödde sig dessutom på mittenpartierna i riksdagen.
Vad händer då med de andra partierna?
V och mp kommer att dra åt sig en del missnöjda socialdemokrater, åtminstone initialt. Medan fp, kd och c kommer att få lite missnöjda moderater. Resultatet blir att riksdagen sakta men säkert kommer att fragmentiseras i mindre jämbördiga partier.
Problemet är att alla dessa partier från tid till annan kommer att stödja den breda mittenfalangen eftersom deras politik följer samma huvudspår. De tillhör alla etablissemanget.
Men det gör inte sd.
Och det enda alternativet för de som vill bråka med överheten blir att rösta på sd.
Snart når sd 20% kanske 25%. Och då är det bara en tidsfråga innan de får igenom sin politik i riksdagen.
Och hela den här omvälvningen – med risk för extremism i riksdagen – är ett resultat av att de etablerade partierna inte kan hantera flyktingfrågan. För att en massa människor inte känner igen sig i de etablerade partiernas problemformulering.
Det är dags att sätta igång och börja jobba på allvar för s, m & co.
Man kan inte drömma fram väljare och valresultat, man kan inte triangulera och intrigera i all evighet, man får de väljare man förtjänar.
