Förra veckan vann Mustafa Akinci presidentvalet på Nordcypern, ett territorium som inte är erkänt av några andra länder förutom Turkiet.
Cypern är strategiskt positionerad ö i östra Medelhavet, där ca 80% av befolkningen pratar grekiska och knappt 20% turkiska. Tidigare var hela ön grekisk liksom stora delar av Anatolien. Ottomanerna erövrade länderna kring östra Medelhavet under 14-1600-talen. Och dagens turkcyprioter härstammar från den ottomanska tiden.
Cypern kom 1871 under brittisk inflytande, uppnådde status som kronkoloni, och blev självständigt 1960. Efter en misslyckad militärkupp 1974 påhejad av den grekiska juntan, svarade Turkiet med att ockupera norra delen av ön.
Republiken Cypern (södra sidan) är sedan länge en demokrati och fullvärdig medlem av EU, medan nordsidan befinner sig i ett självpåtaget limbo.
Men nu kanske läget kommer att ändras. Akinci, som beskrivs som en mitten-vänster-politiker säger sig vara beredd att förhandla fram en lösning. Han har också varit positiv till att öppna den stängda staden Varosha i Famagusta, som varit avspärrad sedan 1974. Tidigare var detta något av östra Medelhavets pärla, ett attraktivt resmål känt för sina fina kristallklara vatten.
Förhandlingar om att återförena år har pågått i årtionden. När man följer debatten på plats får man en känsla av att turkarna kastar käppar i hjulen när det passar dem. Turkiet under presidenten Erdogan har blivit alltmer nationalistisk och repressivt. I höstas började turkarna att utföra mätningar av havsbotten utmed republiken Cyperns ekonomiska zon, i jakt på gas och olja. Cyperns president Nicos Anastasiades avbröt förhandlingarna tills skeppet avlägsnat sig, vilket numera skett.
Tanken är att förhandlingarna ska påbörjas snart igen, någon gång i maj. Bägge sidorna är intresserade av en återförening, då det finns möjligheter till ekonomisk vinning, dels vad gäller utländska investeringar, men även vad gäller fynden av gas som påträffats söder om ön, på republikens sida.
Motsättningar mellan kristna och muslimska cyprioter var det som utlöste konflikten 1974. Många menar att dylika motsättningar inte längre existerar. I Limassol, den nästa största staden finns det flera aktiva moskéer och befolkningen är blandad. Här bor både grekcyprioter, britter, ryssar, filippinare, vietnameser, tyskar, holländare, skandinaver – och folk från den arabiska världen.
Mot bakgrund av detta känner nog en del grek- och turkcyprioter att de kanske har mer gemensamt med varandra, än med många andra som bor på ön. Det man är rädd för är att ett fåtal extremister från bägge sidor ska underminera fredsarbetet. USA har också lagt ner en del arbete på att få fart på fredsprocessen. Vicepresidenten besökte ön förra året, och givetvis vore det en fjäder i hatten för fredspristagaren Obama om han kunde bidra till att återförena ön.
Det är många stormakter som lägger sig i öns politik, britterna har fortfarande kvar baser på ön, turkarna har militärer på norra sidan. USA anses bekosta en stor del av radiospaningen som bedrivs från de brittiska baserna. I hamnarna ses krigsfartyg från alla möjliga länder inklusive Ryssland, som gärna skulle vilja ha en permanent bas på ön.
Om det bara hade berott på Cyprioterna själva hade ön förmodligen varit återförenad för länge sedan.
