Det är en djup tragedi som skakar Norge, där en 32-årig man detonerat en kraftfull bomb invid regeringskvarteren i Oslo, och kort därefter skjutit över 80 personer på ett politiskt ungdomsläger.
Terroristen som odlade rasistiska och nationalistiska värderingar, hade vapenlicens och tillgång till vapen, samt stora mängder kemikalier som kan användas för tillverkning av bomber.
Som bloggaren HAX klarsynt konstaterar så gick gärningsmannen helt under polisens och statsmaktens radar, bestående av övervakningslagar och rigorösa säkerhetsåtgärder som inrättats efter 11-september-katastrofen i USA. Kanske något att fundera på för alla politiker som plöjer ner miljarder i denna verkningslösa fåra.
Håller Norden på att bli ett centrum för politiskt våld? Jag tänker på mordet på Olof Palme och Anna Lind, Lasermannen, skotten i Malmö och nu Osloskytten.
Ministermord, politikermord och skott mot etniska grupper brukar annars vara något som utspelar sig i diverse bananrepubliker långt borta någon annanstans, men definitivt inte i Norden.
Är den mörkret, kylan och ensligheten som skapar dessa ensamma och missnöjda gärningsmän? Det är svårt att förstå. På ytan är de flesta överens, konsensus är ju en nordisk paradgren, man tvistar inte offentligt, man gör sig inte till åtlöje.
Men det verkar tydligen vara väldigt många som knyter handen i fickan, och biter sig i tungan. Och ibland är det någon av alla dessa som dessutom har en skruv lös, eller två.
Då händer det. Och det räcker inte med att kasta ägg på politiker eller meningsmotståndare, nej, man skjuter dem. Gärna på ett kallblodigt och germanskt effektivt sätt. Rykten gör gällande att Osloskytten planerat dådet minutiöst, skrivit en bok om tillvägagångssättet, publicerat material på Youtube, samt ev. filmat händelsen.
Nåja, jag ska inte raljera över en sån djup tragedi. Vi måste alla kämpa för att tolerans, broderskap och medmänsklighet övervinner hatet och våldet.
Vi måste också verka för att det politiska samtalet förs ner på gräsrotsnivå, att medborgarna känner sig delaktiga och hörda. Att alla på något vis kan delta i samhället, och har en förståelse för den politik som förs, och förstår vart vi är på väg. Vi måste överbrygga den väldiga avgrund som finns mellan politiken, politikerna och folket.
Ju djupare klyftan blir, desto fler ensamma gärningsmän i nattmörkret.
