Vi pratar ibland om människans utveckling, den mänskliga civilisationen, människans storverk. Att vi gått från grottmänniska till astronaut under loppet av knappt 10,000 år. Från jordbrukare, imperiebyggare, uppfinnare, industrialister till att resa i rymden.
Fast om vi ska vara ärliga så har ju inte alla bidragit med lika mycket. Långt ifrån. De flesta människor tillför inte så värst mycket till människosläktets utveckling, det är blott ett fåtal individer i en handfull länder som uppfinner ångmaskiner, flygplan, kärnreaktorer, mediciner och datorer.
I praktiken är det några europeiska folk och deras ättlingar som stått för den största delen av mänsklighetens utveckling de senaste 300 åren. Följt av asiater som under efterkrigstiden hunnit ikapp. Därefter kommer resten av världen, vars bidrag är långt mer blygsamma.
Det rimmar illa med tanken om människans lika värde, att nästan alla uppfinningar och förbättringar gjorts av vita medelålders män i en specifik kulturkrets.
Nåja, nu är ju värde och människovärde inte riktigt samma sak. Vi värderar människor olika, vi älskar våra nära och kära mer än en främmande suput eller uteliggare. Tanken är att människor är lika inför lagen, oavsett kön eller etnicitet. Och att vi har samma grundläggande rättigheter och skyldigheter som samhällsmedborgare.
Den västerländska socialliberala ideologin är delvis medveten om orättvisorna, som kommer av både arv och miljö. Genom att kämpa för social rättvisa så försöker man jämna ut de mänskliga villkoren, och ge fler människor en chans till stordåd.
Tanken är god, så länge man inte överdriver. De flesta välfärdsstater är numera väldigt dyra i drift. De sociala trygghets- och utjämningssystemen, de offentliga skolorna och sjukhusen slukar en stor del av den gemensamma kassan. Och visst det är märkligt, att istället för utjämning så ser vi växande orättvisor, sämre skolor och utarmad vård.
Den offentliga utjämningspolitiken fungerar måhända inte så bra? Ändå skjuter vi till allt mer pengar och resurser för varje år som går.
Kanske vore det enklare att lyfta fram de duktiga och kreativa eleverna istället? Genom att hjälpa dem att nå sin fulla potential, så kunde resten av samhället också skörda frukterna av deras uppfinningar och idéer. Det är alltför få som tänker i dessa banor numera. Elitism anses vara något fult. Även om det är en liten kärna som driver civilisationen framåt så vill vi inte låtsas om det, ty det passar inte in i vår goda och rättvisa världsbild.
Men alla de andra då? De som inte bidrar med något vettigt? De som inte ens är små kuggar i maskineriet. Är de bara olyckligt lottade, födda i fel länder, och inte fått tillräckligt med resurser? Handlar det om en slags turordning, att alla folk och kulturer till slut kommer att omfamnas av bildning och ljus?
Vi ser ett växande ressentiment och bitterhet inför de vita männens civilisation. Det går så långt att man börjar förakta själva utvecklingen, och förespråkar enkelhet, småskalighet och asketism. Forskning, logik och vetenskap anses vara orättvist, och blott ett sätt för de vita männen att utöva makt och dominera alla andra. Den västerländska kulturen anses vara ett slags förtryck i sig självt. Samtidigt som man använder frukterna av de vita männens landvinningar, mobiltelefoner, datorer, bilar, infrastruktur, lagar, ordning och trygghet.
Kanske bör vi fundera ett slag på vad som inte är civilisation? Att många folk in i modern tid var råa brutala mördare och ibland även kannibaler. Man sålde människor som slaktvaror. Det fanns inget människovärde. Lagarna gällde bara vissa, och de var föränderliga. Det fanns ingen rättvisa mellan män, och inte heller mellan kvinnor, som alltför ofta var omyndiga undersåtar. Hela folkgrupper kunde huggas ner och utrotas. Mörkret var kompakt.
Visst har vår egen civilisation också bidragit med krig, och sett miljoner dö, men krigen hade ett slut och ordningen, tryggheten och människovärdet kunde alltid återställas och förstärkas. Krig var undantag, och inte så som världen såg ut för jämnan.
Civilisation handlar om att visa hänsyn till varandra, att trafiken fungerar varje morgon på väg till jobbet, att om du lämnar 500 kr till kassörskan så får du rätt summa tillbaka, att pengar har ett värde, att du kan gå trygg på gator och torg, att folk respekterar dina ägodelar, ditt hus och din mark. Att dina barn är trygga i samhället, att vi är fria att arbeta och tjäna pengar, och bygga oss en framtid.
Ett välfungerande samhälle och kultur är inget vi kan ta för givet, det är frukterna av många generationers slit. Kanske ser vi vår civilisation som en självklarhet, då vi sällan stött på brutalitet och kaos? Men den välfungerande mekanism som finns omkring oss har byggts av människor, tålmodigt under tusentals år, och den kräver skötsel och underhåll. Sällan saknad förrän den är borta. Och försök att återställa ett urverk vars hundratals kugghjul flugit all världens väg.
