Libertarianism eller nyliberalism tilltalar många på den borgerliga planhalvan. Tanken på en minimal eller obefintlig stat, låga skatter och obefintlig byråkrati. Ett samhälle där individen får ta ett större ansvar, eftersom det inte finns någon stat som kan gulla och ta hand om oss från vaggan till graven.
Libertarianismen är borgerlig politik på steroider. Det är en slags karikatyr på klassisk liberalism, där man tar dess principer och överdriver dem grovt. Man vill enbart ha en så kallad nattväktarstat som skyddar medborgarna från inre och yttre hot, utan bidrag för fattiga, statlig vård eller skolor. Civilsamhället får lösa allt annat via sjukvårdsförsäkringar, skolavgifter eller kooperativa modeller.
Libertarianismen har också anklagats för hyperindividualism, attityden att girighet är bra, ”sköt dig själv, skit i andra” och liknande. Samt att folk har rätt att flytta vart de vill, med öppna gränser, vilket förstås kan medföra djupa samhällsproblem.
Nåja, libertarianismen har sina poänger. Vi har en övervuxen stat som lägger sig i allt. Och det blir väldigt frestande att välja en ideologi som predikar raka motsatsen. Jag har själv en del libertarianskt tänkande i bagaget. Politiker som inspirerats av dylika idéer är Farage, Milei, Paul och tidigare Reagan och Thatcher. Men som så ofta är fallet, ideologier spårar ofta ur, med idealister som nyttjar sina skrifter som heliga riktmärken, de debatterar maskinmässigt, utan realism och markkontakt.
De flesta inser att ett strikt libertarianskt samhälle snart skulle resultera i en homerisk ordning, som i de grekiska hjältesagorna, där kungen i princip ägde sitt land och, likt en krigsentreprenör, kunde samla folket till erövring eller andra äventyr. Vi behöver inte gå tillbaka till myternas tidsålder, vi kan betrakta de frankiska krigstågen i östra Medelhavet under medeltiden, och hur ätten Lusignan planterade sockerrör på Cypern, samlade arbetare från länder runtomkring och byggde fabriksliknande byggnader för raffinering samt utvinning och sålde det dyrbara sockret över hela Europa. Skillnaden mellan adelsman, borgare och bonde suddas ibland ut. Dessa fria vapenbärande män kunde göra vad de ville. Det fanns inga lagar som hindrade dem, de var autonoma. Och kanske är det just detta vissa libertarianer innerst inne drömmer om, vem vet?
Alla har inte en inbyggd moralisk kompass och ett IQ över 130, vilket är vad som skulle krävas för att ett mjukt och mysigt libertarianskt samhälle skulle frodas. I verkligheten skulle vi få samhällen dominerade av starka karismatiska figurer, och det är inte säkert att vi skulle leva i frid och fröjd. Fri handel och fria överenskommelser kan bara genomföras om någon garanterar dem, och det har ofta varit statsmaktens roll. Finns det ingen stark stat så får var och en garantera sina intressen med egen vapenmakt. Där den driftige kan samla ihop en milis, slå ner och dominera regioner, och regera efter eget huvud.
Libertarianismen är närmast att betrakta som ett sabotage mot traditionell borgerlighet. Inte nog med att dess idéer är svåra att förverkliga, det leder till sekterism och splittring i de borgerliga leden. Och traditionell högerpolitik marginaliseras och kläms mellan nyliberal galenskap och socialisternas krav på konformism. Därför ser vi idag borgerliga partier som bejakar höga skatter samtidigt som de skriker efter frimarknad, lägre tullar mm. Det är en märklig politisk återvändsgränd.
Ayn Rand var mångt och mycket den moderna nyliberalismens moder. Hon populariserade idéerna och nådde yngre målgrupper, även om det fanns en rad andra inspirationskällor som Mises, Hayek, Rothbard och senare Hoppe. Rand flydde Sovjetkommunismen 1926 i förmån för Amerika, och hon skrev böcker som påverkade en hel generation. Detta är förstås rekommenderad läsning för den som ännu inte stiftat bekantskap med Rand, det finns väldigt mycket upplyftande för den som vill stärka sin individualistiska ådra och odla personliga drivkrafter, i motsats till statsvälde och byråkratisering.
Men Rand var lika progressiv som många av sina samtida tänkare. Hon låter huvudpersonen i The Fountainhead berätta att Parthenontemplet i Athen har en ofunktionell utsmyckning och ornament samt saknar arkitektonisk renhet. Och uppvisar en grundläggande ignorans för kultur, historia och dess skönhet. Hon dyrkar innovationskraft och framåtanda i Atlas Shrugged, men kräver att uppfinnare äger rätten till sina uppfinningar. Hur det ska gå till i ett samhälle med minimal stat blir svårt att svara på. Notera att patent och rättigheter är en slags inskränkning av den fria marknaden, med staten som garant. Man skulle i teorin kunna bygga ett samhälle där diverse kooperativ genom intrikat samverkan upprätthåller dylika regleringar, men då krävs det återigen att medborgarna har ett IQ över 130 och att de är skrupelfria.
Lev dig in i socialisternas världsbild, de ser att kapitalismen växer och de själva förlorar anhängare eftersom arbetarna blir allt rikare och tappar intresset för revolution och omvälvning. Det bästa de kan göra är att infiltrera borgerligheten och splittra den. Ty de kan inte bekämpa dess framfart med konventionella medel. Socialismen har inget att erbjuda, det är inte ens en stringent ideologi, utan blott tron på revolutionen och att en ny värld ska resa sig ur den, och man är beredd att göra nästan vad som helst för att nå dit.
Att lansera en tilltalande men omöjlig borgerlig ideologi är förstås en väg framåt. Libertarianismens slutmål är tillika ett statslöst (eller närmast statslöst) samhälle precis som kommunismens. Och det fanns mången nyliberal under millennieskiftet som satt och väntade på att högskattesamhället skulle falla av sin egen tyngd, och att man därefter skulle kunna bygga något nytt. Nå, det finns förstås fler som väntar tålmodigt i skuggorna. Libertarianismen må ha inspirerat många och skapat hopp, men den splittrar samtidigt kapitalismen, skapar fraktioner, dispyter, oreda och kaos, tills den verkliga borgerliga ideologin som bidrog till västvärldens rikedomar försvagas, tynar bort och ingen minns den mer.
