Begreppet libertarianism är inte särskilt gammalt, det dök upp under 1950-talet som en slags motreaktion mot dåtidens socialliberalism, som var en mutation av den klassiska liberalismen, old whig etc.
Liberalism i kombination med ett stort socialt ansvar närmade sig socialdemokratin med stormsteg, och de blev närmast oskiljbara, därför behövdes en ny frihetlig kraft.
Libertarianismen har emellertid sina begränsningar. Det är en tunn ideologi, som framförallt lutar sig på ickevåldsprincipen. Samhället ska huvudsakligen organiseras kring frivilliga kontrakt; statsmakten är begränsad och består enbart av styret, domstolar, polis och försvar. Staten ska symboliskt vaka över medborgarna när de sover, därav namnet nattväktarstaten.
Här bjuds vi även på en paradox. Tanken på frivillighet i alla led omöjliggör egentligen en nattväktarstat, då den förmodligen måste finansieras med skattemedel, som i slutänden baseras på indrivning med hot om straff/våld.
Därför finns det närmast ett inbyggt drag i libertarianismen att glida över mot anarkokapitalism/volontärism. Dessa ideologier har gjort sig av med staten helt och hållet, och även samhällets styre, juridik och försvar sköts av privata, kooperativa aktörer.
Kritiker menar att det blir svårt att upprätthålla äganderätten under dylika förhållanden, samt att tanken om en allmängiltig lag upphävs, då man kan bli dömd olika i skiftande jurisdiktioner, dvs polycentrisk lag. Och detta kan upplevas som orättvist och ociviliserat, samt underminera rättsväsendet. Likhet inför lagen är ju en gammal liberal devis.
Andra kritiker menar att anarkokapitalismen inte alls eliminerat statsmakten i sin ideologi, den har blott dolts och/eller förminskats. Det kommer alltid att finnas aktörer som strävar efter makt på olika sätt. Och det spelar ingen roll vad vi kallar dessa aktörer. Samhällets faktiska frihet är den avgörande faktorn, inte dess exakta organisationsform och namn.
Och mycket av den frihetliga debatten går åt till just detta, att käbbla om hur stor staten ska vara, eller om den ska avskaffas – medan den riktiga världen utanför bjuder på närmare 50% skattetryck, och ständigt nya regleringar. Libertarianismen befinner sig i en bubbla, och den är världsfrånvänd.
Andra problematiska idéer som kläckts av libertarianismen är tanken om öppna gränser. Alla kan flytta dit de vill, så länge de kan försörja sig. Det är måhända en vacker tanke, men vad händer med ett rikt land som är omgivet av fattiga länder? Folk från de fattiga länderna massinvandrar till det rika landet, och arbetar till låga löner och bosätter sig i kåkstäder, ghetton, som erbjuds av tidigare invandrade landsmän. Det bildas en ny underklass, med risk för ökad kriminalitet samt kulturella motsättningar i samhället.
Var idén om öppna gränser värd så stora demografiska, kulturella och ekonomiska förändringar? Eller borde det rika landet först och främst värnat sina egna medborgare?
Tanken om öppna gränser ska förmodligen ses som utopisk framtidsvision, där alla närliggande länder befinner sig på liknande ekonomisk och kulturell nivå. Då blir utbytet mellan länderna inte särskilt problematiskt, men där befinner vi oss knappast idag.
Andra svårlösta libertarianska projekt är frihandeln. Tanken är att vi inte ska belägga varor med tull, även om varorna produceras till enormt låga priser utomlands, och konkurrerar ut våra egna producenter. Vi drabbas av arbetslöshet, men vi kan köpa vissa varor billigare. Tanken är att länderna över tid anpassar sig efter varandra och harmoniseras. Lönerna i det rikare landet går ner lite, och lönerna i det fattigare landet ökar sakta. Och vi når en slags anpassning. Det rika landet kan plötsligt börja tillverka produkten igen. Om inte kunskapen gått förlorad vill säga, och om dylika maskiner och anläggningar finns kvar?
Däremot får vi problem om vi helt slutar odla exempelvis vete pga billigare produktion utomlands. Om vi inte är självförsörjande av basprodukter kan det leda till hungersnöd och samhällskollaps i tider av krig, katastrofer etc. Därför kan vi inte bara tillåta frihandel hursomhelst, ett land behöver ekonomiskt skydd för att behålla viss typ av bastillverkning. Föga libertarianskt, men nödvändigt ur ett ekonomiskt-strategiskt perspektiv. Det handlar om en slags beredskapsekonomi.
Andra kritiker menar att staten inte kan lägga ut socialbidrag/nödhjälp på privata aktörer. Att det bör finnas ett slags statligt grundskydd när alla andra försäkringar falerar, om man drabbas av olycka, fattigdom etc. I ett välorganiserat land med hög tillit mellan medborgarna skulle civilsamhället förmodligen kunna sköta socialbidragen alldeles utmärkt. Vi ser ju exempel på detta redan idag, det är ofta Stadsmissionen som hjälper de mest utsatta. Men vi kan inte vara helt säkra på att en dylik spontan ordning uppstår, särskilt inte under en snabb övergångsperiod, därför bör staten agera last line of defence tills civilsamhället hinner ikapp.
Libertarianismens svaga sida är förmodligen att den är lite rigid och urskillningslös. Även om något inte fungerar så ska vi acceptera principerna, ty de kommer att fungera bara vi väntar tillräckligt länge. Och libertarianer må ha rätt i sak och i teorin, men de flesta människor lever i blott 80 år, vi har inte tid att vänta. Vi lever här och nu, och vi vill ha ett drägligt meningsfyllt liv utan massarbetslöshet, lönedumpningar, utförsäkringar, demografiska experiment etc.
Framtidens frihetliga kamp kommer inte att handla om slutmålet – huruvida vi ska uppnå en nattväktarstat eller polycentrisk lag etc – utan mer om vägen framåt. Det exakta målet är faktiskt inte så viktigt. De flesta frihetliga vill ha låga skatter, avregleringar, mindre stat och mer civilsamhälle, vilket är ett mål i sig själv. Det exakta långsiktiga målet är så avlägset att det i dagsläget inte spelar någon roll. Och om vi i framtiden lyckas minska statens roll i det mesta, men av praktiska skäl tvingas behålla t.ex offentlig socialtjänst – ska vi då se det som ett misslyckande, eller en seger?
Det är dags att släppa slutmålet, och börja planera; vi känner till färdriktningen och har många delmål att besöka och det lär bli en lång resa.
