Liberalismen i dess olika skepnader var en stark och viktig kraft i Västvärlden fram till ca 1970. Den bidrog till kvinnors lika rättigheter och möjlighet till förvärvsarbete, svarta betraktades som fullvärdiga medborgare i USA, och homosexualitet sågs inte längre som en sjukdom.
Dessa saker var bland det sista man klarade av, därefter var liberalismen mer eller mindre klar. Visst kunde man småputsa lite på detaljerna, men i det stora hela var man färdig.
Märkligt nog sammanföll det hela med oljekrisen, västvärldens ekonomiska vändpunkt, och den svenska socialdemokratins kulmen, ty lanseringen av offentlig förskola var en av de sista verkliga reformerna de bidrog till.
Frågan är bara vad man gör med en förbättringsideologi när allt redan är förbättrat? Givetvis fortsätter man att förbättra, trots att det inte längre behövs.
Samt ett bejublat extranummer ett decennium senare i form av nyliberalismen, med fokus på ekonomiska reformer. Särskilt omtyckt av den s.k globalistiska eliten vars konspiratoriska frihandelstentakler numera lär omfamna allas grötskålar.
Kanske var det inte en slump att teorier om genus och postkolonialism fick fäste på universiteten under 1980-talet. Myterna om patriarkatet såg dagens ljus, och den vita mannens efterföljande skuld till fattigdom och s.k utsugning i tredje världen. Miljörörelsen och teorierna om växthuseffekten föddes.
Fram till dess ansåg de flesta att västerlänningarna bidragit med infrastruktur, skolor, sjukhus och civilisation till den afrikanska kontinenten. Och kvinnorna hade tagit steget till både vallokalerna och näringslivet, trots patriarkatets och könsmaktsordningens påstådda motverkan. Och man hade precis löst problemet med smog och utsläpp genom de nya och förvånansvärt säkra kärnkraftverken.
Plötsligt fanns det massor av nya orättvisor i områden där de tidigare inte påträffats. Det räckte inte med att ge medborgarna lika rättigheter, de skulle få lika utfall också, något som egentligen är omöjligt då vi alla är olika och har skilda förutsättningar.
Woke-kulturen består till stora delar av klassiska konspirationsteorier, men folk tar den på allvar, eftersom den anses syfta till något gott. Numera har vänstern och liberalerna gått ner sig i det självrättfärdiga godhetsträsket så mycket, att de börjar bråka intern om vem som är mest renlärig. Meningsmotståndarna blir alltid brunbetsade och alla debatter bär till 1930-talets bayerska ölhallar. Trots att vi befinner oss i världens kanske mest toleranta samhälle.
Vad hände? Liberalismen var intimt förknippad med upplysningen och industrialismen. Det började med whigs på 1600-talet som krävde parlamentarisk monarki, därefter klassiska liberaler som strävade efter republik, senare socialliberaler som främjade allmän och lika rösträtt, samt nyliberaler som ville återställa marknadens frihet. De skilda liberala frihetliga krafterna hade en stark och viktig påverkan på vår värld.
Och nu slutligen, liberalerna lierar sig med vänstern, rosa hår, näsringar, tatueringar, värdelös utbildning på universitetet – och krav på att upplösa demokratin för att förhindra koldioxidapokalyps, samt stoppa det fria ordet för att någon blir kränkt på Twitter.
Liberalismens är död. Länge leve liberalismen.
