Jag tänker inte räkna upp alla svårigheter som Sverige står inför, det börjar bli tråkigt och tjatigt, men noterar att även de traditionella medierna uppmärksammar dem allt mer.
Ekonomin fungerar emellertid relativt bra, arbetslösheten bland infödda svenskar är låg. Däremot är skatterna höga, bland de högsta i världen, och det blir svårt att motivera dem när vård, skola, rättsväsende, migration etc fungerar så dåligt. Detta leder till stress, misstro och politikerförakt, samt känslan av att samhällskontraktet är i upplösning
Kan landet ens repareras, frågar sig många, eller börjar det bli kört på allvar?
Problemen kan knappast lösas med att vi byter några politiker, så som vi gör vid allmänna val vart fjärde år. De etablerade partierna inklusive SD pumpar ut ett likartat budskap. Den inslagna vägen med höga skatter, statlig välfärd och översyn av medborgarnas liv gäller fortfarande. Någon förändring finns inte i sikte, även om flera partier numera medger misstag vad gäller migration och andra politiska områden.
Nu vill de ha förnyat mandat, för att prova något nytt, för att göra nya misstag.
Ja, det här är problemets rot. Vi har gett politikerna för mycket makt. De ska inte styra vård, utbildning, migration etc. Det är civilsamhället som ska ansvara för allt detta.
Om kommunerna och dess invånare hade fått säga sitt så hade migrationskrisen inte uppstått. De har länge varnat för att skolor, bostäder, vård, infrastruktur etc inte räcker till. Och givetvis är det gräsrötterna som vet bäst vilka resurser som finns, och inte ceremonimästarna i Stockholm, eller i Bryssel.
Självklart finns det många olika sätt att komma till bukt med alla dessa problem, men inget av dem inbegriper statsmakten.
För att snabbt skapa ordning, reda och trygghet. Låt kommuner, företag och villaområden anlita privata säkerhetsbolag om de känner att brottsligheten ökar. De avlastar polisen, och bidrar till ökad säkerhet.
Låt civilsamhället driva vården, gör sjukhusen till privata eller kooperativa inrättningar. Medborgarna köper sjukvårdsförsäkringar på en konkurrensutsatt marknad. Eller blir medlemmar i en kooperativ sjukvårdsförening, om det passar bättre. Och de som slarvar eller inga försäkringar har, dem tar statens skyddsnät hand om, och inga andra.
Privatisera även skolorna, låt medborgarna välja vilka skolor deras barn ska gå på, och må bästa pedagogik vinna. Här behövs en smärre revolution. Varför ska barn gå decennier i skola för saker som de kan lära sig under några få år? Handlar det om barnpassning eller om utbildning? Låt oss skilja på dessa två begrepp, och bygga skolan utifrån verkliga kunskapsmål med god pedagogik, och ett uttalat syfte att lära sig användbara saker inför vuxenlivet.
Låt invandrare försörja sig själva. Vi ska inte ha statligt styrd och skattefinansierad migration. Hjälp folk med verkliga och utredda asylskäl enligt UNHCR och låt frivilligorganisationer finansiera deras uppehälle. Medborgarna kan donera pengar till dylika ändamål, om de känner att syftet är viktigt.
Givetvis ska allt detta kombineras med monumentala skattesänkningar så att vi får råd med det nya systemet. Vi är människor och inte skatteboskap, och våra pengar hör bäst hemma i vår egen ficka, så att vi kan köpa de tjänster och produkter vi behagar.
Den politiska makten måste ner till regional nivå. Kommunerna bör få sista ordet i frågor som rör dem. Jag kan t o m tänka mig avknoppning, secession, att regioner och landsändar har delvis olika lagar och regler, men enas om en gemensam utrikes och säkerhetspolitik.
Inget av detta kommer att hända inom en snart framtid är jag rädd. Politikerna kommer att försöka rädda vården, polisen och skolan genom att hälla på ännu mer skattepengar, och när de inte kan höja skatterna mer så lånar de pengar, eller låter sedelpressarna arbeta. De kommer ibland att nyktra till, erkänna sina misstag, göra en pudel, avskeda några byråkrater, och därefter fortsätta på den inslagna vägen. De gör allt för att behålla makten. Situationen påminner om den på en liten ostyrbar flotte på en vilt strömmande flod. Snart börjar man höra ett avlägset dån, ljudet av vattenfallet som vi oundvikligen är på väg emot. Men vi har gott om tid att ro, gott om tid att styra undan…
