Samtidigt som vi hyllar utveckling och framgång så har modernismen tagit ifrån oss så många glädjeämnen i livet. Husen som byggs saknar vackra ornament och organiska strukturer. Ack så sällan man förnimmer dofter från goda parfymer, blott kemiska deoderanter och tvålar. När vi samtalar med varandra, ordfattigt med trista hälsningsfraser, respektlöst och upprepande jargong. Och inomhus, vitt och grått, sällan inbonat och boaserat eller tapetserat. Det offentliga rummet, nerklottrat, förfulat och osäkert; var är alla vackra fasader, alléer och parker? Och människorna som rusar förbi, bleka ansikten, inne i sig själva, som ointegrerade bitar i ett själlöst pussel. Alla är djupt engagerade i pådyvlade nyheter och globala masstrender; vaxxers mot antivaxxers, trumpanhängare mot trumhatare, klimatalarmister mot förnekare, invandringskritiker mot flyktingvänner, socialister mot borgare, hattar mot mössor osv osv.
Julen utgör en slags fristad mot allt detta. Plötsligt är det tillåtet att dekorera sitt hem i allsköns kitsch, rött och guld, med ljus, glam och stoj. Folk är glada och vänliga mot varandra. Det utspelar sig ett och annat djupare samtal. Vi struntar i nyheterna under några dagar. Man lagar mat hemma utifrån gamla traditionella recept, det doftar saffran, kanel, kryddpeppar, pommerans och nejlika. Och även om den moderna tomten är en uppfinning av Coca Cola och Disney så finns där djupare rötter, tillbaka till småfolket, vättar, alver och en tid när skogen och världen utanför var animerad och full av dolda krafter. När årshjulet snurrat ännu ett varv så känner vi av dessa integrerade minnen, som finns lagrade i vårt undermedvetna, vi reflekterar över de fyra årstiderna som passerat, och vi föreställer oss resan in i framtiden, det fördolda, det outforskade. Många vet redan vad de ska göra under det kommande året, det mesta är förutsett, färdigt och planerat. Och ändå inte.
