Israel och Palestina – för och emot


Israel och Palestina - för och emot 1När stridigheter blossar upp i Mellanöstern så brukar borgerligheten ta Israels parti medan vänstern samlas kring Palestina. Så föreligger sakernas ordning, och det är sällan någon funderar utanför de givna ramarna.

Men även en borgerligt sinnad person bör kontemplera över palestiniernas rätt till ett land. Oavsett om man vill kalla dem palestinier eller araber. Palestinierna var ju ett gammalt historiskt folk, och de existerar inte idag, men araberna i området har återuppväckt namnet. Ungefär som befolkningen i Nordmakedonien, de är egentligen inte makedonier utan slaver, albaner etc, men har lagt beslag på det historiska begreppet.

Det spelar ingen roll vad vi kallar dem, men araberna i regionen borde ha rätt till sina fäders åkrar, i någon form. Många folk bildade egna länder efter det Ottomanska rikets nedgång och fall under 18-1900-talet, som greker, bulgarer, rumäner, syrier, jordanier osv.

Även judar och armenier byggde slutligen nationer. Kurderna var väl egentligen det enda folket som inte lyckades bilda en egen stat. Araberna däremot skapade flera olika länder, och man skulle kunna förvänta sig att de araber som bor i och omkring Israel skulle kunna flytta till de arabiska grannländerna.

Folkförflyttningar och etnisk resning var tyvärr en del av processen kring nationsbyggandet efter det Ottomanska rikets nedgång. Men eftersom Israel skapades efter 1945 så var etnisk rensning inte på modet längre. Vi skulle bygga en ny och bättre värld, där alla var lika och fria. Den internationella ordningen utgick från USA och det nybildade FN.

Så, Israel blev ett halvdant bygge; judarna fick sitt land, men det var för litet och inflikat av arabiska territorier. Visserligen skulle man kunnat delat på området rättvist och hederligt, men ärligt talat, varken judar eller araber verkar särskilt förtjusta i den lösningen.

Något som talar emot den judiska nationen är att den inte byggdes av judar från Mellanöstern (som har större rätt till området) utan av europeiska judar som flyttade dit. Åtminstone var det europeiska judar som tog initiativet, numera består landet av judar från många olika områden. Sedan kan man hävda att det alltid bott judar i regionen, och anledningen till att de stundtals varit fåtaliga handlar om att de blivit fördrivna av andra härskarfolk. Och nu är det de själva som fördriver. Därutöver kan man också ifrågasätta en etnisk grupps rätt till ett land via gammal hävd, men då får vi samma problem med många andra folk som gjorts sig fria och skapat egna länder.

Den pragmatiske kan ju hävda den starkes rätt; om israelerna kan behålla och utveckla sitt landområde så har det rätt till det. Nåja, säger de tveksamma, de får ju hjälp av USA. Det är inte en naturlig och organisk ordning om stormakter lägger sig i. För all del, stormakterna lade sig i även när Grekland startade sitt frihetskrig, och många andra gånger. Kanske hade vare sig Österrike-Ungern eller Ottomanska riket söndrats i mindre riken om andra makter inte lagt sig i? Intervention tillhör förmodligen den normala ordningen, och inblandningen sker för att vinna egen nytta. I USA:s fall så är vinsten att arabländerna försvagas och splittras, vilket ger fördelar i det oljerika geopolitiska landskapet.

Allt fler kommer också fram till slutsatsen att ”det är inte min konflikt”, och att man inte är intresserad. Att vi tar parti för endera sidan är meningslöst, det skapar bara konflikter och uppdelning mellan oss själva. Kanske spelar det ingen roll vem som vinner, vi har fullt upp med våra egna problem.


Missa inget!

En sammanfattning av veckans artiklar skickas till din inkorg, varje måndag.