Regeringen omformar politiken kring anhöriginvandring, i framtiden måste anhöriga ha bostad och jobb för att få stanna. Förmodligen blir det ett ramaskri i det politiskt korrekta lägret, och ett hurra vid fikaborden runt om i landet.
Mina föräldrar är invandrare, och jag är uppvuxen i en liten håla på landet. Sverige har en ganska stark tradition av främlingsfientlighet, inte uttalad rasism, men en slags konservativ protektionism. När svenskarna väl lär känna invandrarna och dessa lär sig språket och dansar kring midsommarstången, grillar korv, äter sill – då blir läget annorlunda.
Fientligheten förvandlas till en slags försiktig acceptans, men man blir aldrig en i mängden – aldrig helt och hållet en i laget. I storstäderna är det annorlunda, men Sverige har väldigt mycket landsbygd, och väldigt många misstänksamma blickar och stängda eller halvöppna dörrar.
Jag vill påstå att invandring är bra för ett samhälle, kanske inte den typ utav statligt försörjd flyktingmottagning och fri anhöriginvandring som finns idag. Den undergräver snarare utlänningarnas position – utlänningar blir synonyma med flyktingar, socialbidrag, problem och belastning.
Tyvärr vågar regeringen inte ta steget fullt ut och kräva arbete och bostad av ALLA utländska medborgare som vill stanna i landet. Då skulle man kunna ha fri invandring, och samtidigt lösa problemen med passivisering och bidragsberoende. Invandraren skulle bli en tillgång, han skulle arbeta inom bristyrken, starta eget företag el dyl. Tyvärr är LO emot denna typ utav invandring, man är rädd att arbetsmarknaden ska få tuppjuck. Bättre att it-bolag och byggföretag står still och stampar istället? Det är dessa som högljuddast skriker efter personal.
Flyktingarna då? Vad händer med dem? Personer som flyr krig, suttit i fängelse, blivit skadade, torterade och skändade. De bör om möjligt erbjudas en fristad. Barmhärtighetstanken och viljan att hjälpa är lika gammal som mänskligheten. Framförallt anser jag att grannländerna bör ta största ansvaret, man ska inte behöva åka jorden runt för att få en fristad.
Detta innebär att Sverige måste ta ett ansvar om något händer i t ex i Polen, Baltikum, Ryssland etc – vilket inte är en otänkbar situation. Man bör inte helt stänga Sverige för utomeuropeiska flyktingar, men stat och kommun bör inte ta emot fler än de kan garantera arbetsplatser, efter ev. rehabilitering etc.
Isolering i flyktingförläggning under 1-2 år och därefter arbetslöshet och socialhjälp är ingen bra start på ett nytt liv, inte ens om man flytt terror och laglöshet.
Flyktingfrågan kan aldrig lösas rättvist, eftersom vi inte kan erbjuda alla flyktingar hjälp. Vad händer egentligen med alla de som stannar kvar, de som inte har råd eller möjlighet att fly? De blir inte våra grannar, kommer aldrig att fira midsommar med oss eller käka inlagd sill, blott ekon och skuggor i TV-nyheternas reportage, långt borta i okända länder som ännu inte erövrats av massturism och lågprisflyg.
—
Som vanligt skiljer jag på flyktingar och invandrare i texten, en flykting flyr från orättvisor och åtnjuter speciell status enl diverse internationella förordningar. En invandrare kan också vara flykting, men inte nödvändigtvis. Hon lämnar sitt land av privata skäl och vill pröva lyckan någon annanstans.
—
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, invandring, flyktingar, regeringen, anhöriginvandring
