I Sverige pratas det ofta om integration, att invandrare ska anpassa sig till den svenska kulturen (som egentligen inte finns enligt vissa), och när detta sker då blir det frid och fröjd.
Integration betyder egentligen att bägge parter ska anpassa sig en smula, men ordet används oftast för att beskriva invandrarnas justering till samhället. Assimilering låter kanske lite för hårt, men är egentligen det korrekta ordet.
När vi har problem i förorterna så skylls det på dålig integration. Politikerna kan då dra igång diverse integrationsprogram eller åtgärder för att främja integrationen. Vi har tillika en integrationspolitik samt ansvariga tjänstemän och myndigheter.
Integration är på många sätt ett magiskt ord. Men vem vill egentligen integrera sig? Vem vill lämna sin gamla kultur och religion bakom sig och söka sig en ny? Går det ens?
Att integrationen fungerade så väl under 1960-talet med arbetskraftsinvandringen handlade om att många av dessa arbetare inte behövde några några högre doser integration, eftersom de var Européer och tillhörde samma kultursfär som svenskarna.
Även i dessa fall kunde det uppstå kulturella missförstånd mellan svenskar, jugoslaver, ungrare och finländare. Men det var enklare att reda ut, det fanns ett underliggande kulturellt samförstånd. Likheterna var fler än olikheterna.
Ju fler utomeuropéer som anländer desto fler blir de kulturella skillnaderna i samhället. Min tes är att folk egentligen aldrig integrerar sig, man kan lära sig nya språk och klistra på en ny kulturell fernissa, men kärnan förblir ofta oförändrad.
Det finns få skäl att bli pånyttfödd och radera ut allt det gamla. Svenskar som lever utomlands är fortfarande svenskar, och amerikaner som flyttar till Sverige fortsätter att vara amerikaner.
Tanken om integration och assimilering är någon slags rest av den folkhemstotalitära ideologin med rötterna i 1930-40- talen, där folket skulle formas, och en ny människotyp skulle växa fram. Den sociala ingenjörskonsten visste inga gränser. Ideologin stötte på en del förhinder med ökad individualism på 1970-80-talen, men tanken om just integrering blev kvar.
Om vi betraktar New York som ett exempel på hur olika nationaliteter, etniska grupper och religioner lever invid varandra, så kan vi ju konstatera att staden är segregerad. Under 1800-talet så styrdes kvarteren av etniska gäng, som små stater i staten, där man hade egna regler och egen kultur. Och så här höll det på långt in i modern tid. Än idag är staden uppdelad i ett etniskt rutnät. Även om vi ställer oss positiva till tanken om integration så bör vi räkna med att det kan ta flera hundra år, och även då är resultatet inte fullkomligt.
Konsekvenserna av detta är att vi bör förvänta oss etniska enklaver även i Sverige med moskéer och böneutrop, egna skolor, egna väktare, delvis andra lagar och förordningar. En svensk och en arabisk stadsdel kommer att skilja sig åt väsentligt, både vad gäller affärer utmed gatorna, restauranger, kläder etc, men även på ett djupare plan, religion, politiska uppfattningar etc.
Det kan förhålla sig så att etniska väktare med egna regler och metoder har större chans att reda ut brottsligheten i dessa områden än vad den svenska polisen har. Och även svenskarna kommer aktivt och i allt större utsträckning söka sig till miljöer där de känner sig hemma. Bejakar man den ena gruppens segregering så bör andra grupper också bejakas på lika villkor. Även där med egen kultur, skolor, näringsliv och förordningar.
Invandring betyder inte bara införande av nya människor, utan även införande av en ny kultur. Och vi kan inte förvänta oss att denna nya kultur ska smälta in eller accepteras. Därav segregering och ett lapptäckesamhälle. Det kan inte komma som en överraskning. Och vi bör vara förberedda och planera inför denna nya värld, som ju redan är här.
