Vänster eller höger? Somliga pratar om ideologiernas död, men hur står det till egentligen, är det hög tid att skrota gårdagens politiska tankegods, eller är det dags för en översyn och renovering?
Om vi börjar med socialismen. Det är ju väldigt många som är upprörda över vänstern och dess tokerier. De anses ha marscherat genom korridorerna och tagit över akademier, statsförvaltningen och media. Allt är vänstervridet och degenererat. Men när hörde ni senast en vänsterperson som pratade om att värna arbetarna? Eller att sänka skatter och avgifter för vanliga människor? Att göra livet lättare för arbetarklassen? Sällan, eller aldrig. Den ursprungliga vänstern är stendöd. Ingen bryr sig om arbetarna längre. Några få riktiga socialister finns kvar (exempelvis George Galloway i Storbritannien) men de syns eller hörs sällan, och de blandas ofta ihop med populister, nationalister eller alternativ höger.
Högern då, de konservativa? Jo, de finns kvar, och de utgör en slags friktion som alltid. Skillnaden är att tidsspannet är mycket kortare. Dagens konservativa vill återvända till ett samhälle som de progressiva lämnade bakom sig för 10-20 år sedan. Skillnaden mellan de konservativa och de andra ideologierna minskar ständigt. Vissa är fortfarande abortmotståndare, även om abortfrågan kanske inte är en så solklar vattendelare mellan högern och vänstern som många tror. De är ofta kristna och engagerar sig i det kyrkliga livet. Lite självmotsägande när kristendomen i sig själv kan upplevas som vänsterorienterad till sin karaktär, med vurm för de saktmodiga, tydlig offermentalitet, samt vändandet av den andra kinden till. Kanske var högern starkast när den var mer sekulär, under upplysningenstidens återgång till de grekiska och romerska dygderna, där handlingskraft, lärande och innovation stod högt i kurs?
Och liberalerna, hur står det till med dem? Här har det hänt mycket. Dels utgör de en slags överideologi, starkt sammankopplad med den s.k västerländska demokratin, och dels en tankeströmning som ständigt vill vinna nya positioner medelst aktivism och alternativa metoder. Frihetsbegreppet är extremt luddigt. Å ena sidan arbetar man för rättigheter för allehanda avvikare, å andra sidan så snärjer man den hårt arbetande medelklassen med outgrundliga lagar, regleringar och högt skattetryck. Förbud mot majbrasor, vedlagring, snus, rökning, sugrör osv, listan blir allt längre och märkligare. Verksamheten liknar ibland någon slags frikyrklig godhetsdyrkan, där man bejakar massmigration, medan man accepterar att den inhemska populationens situation ständigt försämras. Den moderna liberalismen är kanske inte en solklar ideologi. Utan mer en slags ursäkt för att politikerna ska få styra och ställa, samt att globala aktörer ska kunna influera de lokala parlamenten.
Slutligen, miljörörelsen. En stark kraft som reste sig ur 1970-talets kärnkraftsmotstånd och sedermera gick över till klimatfrågorna. Många anar en slags religiös underton, då det blir allt tydligare att varken haven eller temperaturerna stiger, åtminstone inte ute i verkligheten. Vi noterar också att det är svårt att räkna ut jordens medeltemperatur, då det kan finnas oenighet om mätpunkternas utplacering, hur datan ska processas, samt vilka klimatmodeller som ska användas för vidare uträkning och analys. Samt att vi inte har ordentliga mätningar från exempelvis satelliter särskilt långt tillbaka i tiden. Hela upplägget tilltalar nog mer de som tror och känner, än de som verkligen vill mäta och undersöka. Under tiden så minskar miljörörelsens fokus på verklig miljöförstörelse, gifter i naturen, nedsmutsning, konservering av miljöer, skapandet av nationalparker, räddandet av djurarter osv osv.
Både vänstern och miljörörelsen har sugits upp av den allhärskande moderna liberalismen, där de tämjts och getts politiskt ofarliga uppdrag av mestadels symbolisk karaktär. De konservativa är också delvis fast i det nätet. Och vissa pratar om ”The uniparty” ett slags allparti, där man gör upp i lönndom, och oavsett hur folket röstar i valen så går politiken sakta åt ett håll. Medan det verkliga politiska motståndet föraktas och förnedras dagligen. Det handlar alltså om populister, extremhöger, nationalister etc (här ingår också en och annan gammelsocialist). Deras brott är att de värnar om politiska positioner som av många upplevs som självklara, att inte släppa in illegala invandrare, att utdela ordentliga straff för grova brottslingar, trygghet på gator och torg, att värna arbetare och medelklass, lägre skatter och mindre politisk inblandning, samt arbeta för ett billigt och tryggt energisystem.
Så, visserligen är de politiska ideologierna inte döda, men de har fyllts med ett helt annat innehåll. Vänstern slåss inte för arbetarnas rättigheter, utan för illegala invandrares och transpersoners rättigheter. Miljöpartister dyrkar moder jord genom att kedja fast sig vid motorvägen. Liberalerna befriar oss från oss själva, medan de konservativa vill backa bandet till där vi var innan den förra nyhetscykeln. Det är en parodi, och en karikatyr av ett verkligt politiskt system. Många kallar det degenererat, att vi börjar närma oss det västerländska imperiets fall, skrällen innan smällen, en slags modern Weimarrepublik som förebådar något ännu värre? Eller blott den högsta vågen under stormen, i ett snart lugnt och stilla hav?
