1970 stängde socialdemokraterna dörren för s.k arbetskraftsinvandring. Det hade dels med konjunkturen att göra, oljekrisen stod för dörren samt varvsnedläggningar och massarbetslöshet. Och dels var det en del politiker som redan då insåg att arbetskraftsinvandring inte nödvändigtvis var en vinst för samhället. Dåtidens politiker var inte tappade bakom en vagn, och de kunde räkna.
När arbetskraftsinvandraren hämtade sina gamla föräldrar till Sverige (som fick leva på folkpension) då försvann idén om storslagna samhällsvinster. Välfärdsstat och invandring går inte alltid ihop. Eller om de hade många barn som skulle gå i skola, och efter några år beslutade sig för att åka hem igen. Glömde jag tillägga att de dessutom skickade stora delar av sin lön till hemlandet? I bästa fall blev det en plus-minus-noll-affär.
Att i skenet av arbetskraftsinvandringens skrala vinster försöka sälja in flyktinginvandring som en god affär var inte naivt, utan en högst medveten lögn. Asylinvandringens sammanlagda kostnader är förmodligen skattebetalarnas allra största börda. Och att i dagsläget propagera för öppna gränser vore absolut politiskt självmord. De liberala partierna i Sverige krymper medan de konservativa växer. Och så ser det ut i större delen av världen. Vi är trötta på politisk progressivism, dumsnällhet och tanken om alla ynkryggars lika värde.
De flesta av oss skulle föredra en långsam, organisk och naturlig invandring som inte sätter ursprungsinvånarna i klistret, eller vänder upp och ner på ekonomin, infrastrukturen och demografin. Det handlar alltså inte om öppna eller stängda gränser, utan om måttfullhet.
Om vissa medborgare ska försörja andra via skatten, då urholkar detta inte bara tanken om ekonomisk frihet och rättvisa. Utan det skjuter också in en kil i samhället, med grupper som är försörjande och försörjda, och spär på framtida konflikter dem emellan.
Inte ens libertarianer har vettiga svar på frågan om öppna gränser. De framhärdar ihärdigt att det visst kommer att fungera, bara välfärdsstaten avskaffas. Nå, välfärdsgodiset är fortfarande framdukat, sist jag kikade i alla fall. Och även om det inte fanns sötsaker som lockade skulle det ju en vacker morgon kunna stå 50,000 personer vid gränsen. Det finns ju som bekant fler sätt att försörja sig på än traditionellt förvärvsarbete.
Libertarianerna har inget ideologiskt motmedel mot en gränsrusch, mer än att de tror att det inte händer. Även detta är en åsikt som faller platt till marken i dagsläget. Den libertarianska rörelsen i Sverige är också bekymmersamt liten, vilket är synd då ideologin har mycket annat vettigt att bjuda på, och i mångt och mycket utmanar den traditionella borgerligheten.
Går öppna-gränser-liberalismen att rädda? Nej, jag tror inte det. Och kanske är det lika bra? Tankar som inte fungerar bör förpassas till ideologiernas sophög. Se vad som hände med socialismen, när klasskampen avtog satsade man på genus, multikulti och HBTQ istället. Nu är de snart inne på andra varvet till sophögen. Och de kan ta socialliberalerna med sig.
