Archibald Iratus bodde i ett stramt sekelskifteshus utmed Jungfrugatan på Östermalm. En märklig egenhet med adressen var dess diffusa belägenhet. Jag kunde irra runt länge innan jag fann den onumrerade porten, en gång i vintras gav jag till och med upp, och gick hem. Det var som att själva huset eller dörren flyttade på sig efter behag, som om man gick in i ett ofrivilligt drömskt tillstånd och tappade orienteringen. Men det hände inte varje gång, idag gick det förvånansvärt lätt; jag passerade entrén och åkte upp i den knaggliga gamla hissen till Iratus våning.
Det sades att Iratus ägde hela huset, kanske hela kvarteret, han residerade själv på ett av de klassiska våningsplanen och hyrde ut resten. Den gamla mannen var en evig 70-åring, och hade sett likadan ut i decennier, men var förmodligen äldre än så. Han kallades kort och gott för Greven. Alla som var del av Stockholms inre kretsar visste vem han var.
På mödernet hade han ostpreussiskt påbrå, en gammal ätt från Köningsberg. Han pratade tillika en märklig tyska, en dialekt som var på raskt utdöende. Ett folk som var bland de sista att kristnas i Europa, och de hade behållit en rad märkliga hedniska seder och bruk. På fädernet var han gammal svensk lantadel, med undantaget farmodern som var transylvansk hertiginna i onåd.
Han öppnade dörren utan ett ord. Gick raskt framför mig, satte sig vid skrivbordet i det boaserade biblioteket, hällde upp cognacen och tog fram cigarrlådan. Han hade redan rökrocken på sig, och ett tummat exemplar av Corpus Hermeticum låg framme. Det skulle bli en sån där dag.
– Har trupperna rensat förorterna? frågade han förstrött.
– Nej, de har inte gjort det än, svarade jag som vanligt.
Till saken hör att Grevens syn på världen och dess folk var en smula ålderstiget; han använde fortfarande n-ordet, z-ordet, och alla möjliga ord som rensats bort från ordlistorna. Han hade egentligen inget emot folk av andra raser och nationaliteter, inte alls; han var ytterst berest och talade över ett dussin olika språk, och kunde föra sig i de flesta kulturer och sammanhang. Han älskade alla sprudlande olikheter som världen bjöd på.
– Men de skickar inte sina bästa, brukade han säga; och kanske var det svårt att argumentera emot honom på den punkten. Då sprängningar och våldsamheter numera även tangerade hans anrika kvarter.
– Jag önskar att vi hade behållit vapenplutoniumet i landet. Istället skickade fårskallarna det till destruktion i USA, konstaterade han. Det var ett uselt drag. Nu har vi inte tillräckligt mycket för att skaffa oss atombomber. Det är riktigt illa.
– Ja, det är ju en nackdel, försökte jag fylla i.
– Du förstår, det är vår enda chans till försvar. Jänkarna kommer inte att hjälpa oss, och inte ryssarna heller. Vi måste bygga eget. Fast tekniken får ju inte hamna i kalifatets händer förstås. Därför måste vi rensa förorterna först, konstaterade han sakligt.
Jag kände att det skulle bli en ansträngande dag, och tog fram blocket och pennan. Greven hade valt mig för att nedteckna sina memoarer. Inga datorer eller mobiler var tillåtna, papper och penna var det enda som gällde. Fast ibland kunde det gå flera timmar innan vi ens började med skrivandet, och idag skulle det förmodligen bli en sådan dag. Jag tog en ordentlig klunk av cognacen.
– Rothschilds illvillige springpojke har rört till saker och ting igen. Hela den här vaccinationskampanjen luktar illa, väste han, och tände cigarren. Min farmor kände hans familj, de var ena märkliga stackare, ska du veta. Men det är inget folk känner till, eller bör veta, förstås. Fadern närde ett sjukligt och överdrivet intresse för esperanto, det påhittade språket, du vet. Han menade att man kunde ena världen blott genom ord och stavelser. Ingen känsla för det djupare arvet, historien och rötterna förstås. Trist, mycket trist. Sonen blev därefter.
Jag nickade, och viftade försiktigt med pennan, men han fortsatte.
– Tillbaka till kärnvapnen; vi bör göra som sionisterna, tillverka dem men förneka saken. Ingen kommer att bråka med en kärnvapenmakt som redan har vapen till sitt förfogande. Det blir en helt annan diskussion när man sitter med en fungerande arsenal. Amerikanerna kommer att erbjuda oss en plats i Nato, för att de ska se rimligt ut, och vi tackar givetvis ja. Däremot tackar vi nej till att kriga i Afghanistan och andra platser där jänkarna vill bränna vapenbudgeten. Kan Turkiet så kan vi, de lyckas behålla sitt medlemskap utan större motprestationer. Så ska vi också göra, ser du.
– Kommer de inte att frysa ut oss? Det är ju inte särskilt populärt med kärnvapen längre, frågade jag. Det var lika bra att köra på, det skulle nog inte bli något skrivande idag ändå.
Greven skrattade.
– Ja, se ungdomen. Nej, de kan inte frysa ut oss. Inte om vi redan har vapen. Det enda de kan göra är att få det att se ut som att de visste hela tiden, och att det till och med var deras idé.
– På så vis.
– Därefter annekterar vi Norge, Danmark och Finland, konstaterade han och tog ett nytt bloss. Medan jag tog mer cognac. Han fyllde raskt på glaset när det började sina. Sen tappade han tillfälligt intresset och fortsatte med sin läsning en kort stund, som om jag inte var närvarande. Jag väntade i tysthet innan han fortsatte:
– Ja, vi intar hela Norden, med viss finess förstås, och deklarerar att vi står som försvarare av Nordeuropa under Natos mantel givetvis. Därefter ger vi alla län självstyre, förutom utrikespolitiken då, vilket kommer att leda till blomstring för folk och näringsliv. Men de blir för små för att kunna försvara sig själva, och det är där vi kommer in i bilden; ett nordiskt imperium på frihetlig grund.
– Det här har du aldrig berättat förut, svarade jag med cognackupan halvvägs till munnen.
– Nej, även om du är förträfflig på att skriva så är du fortfarande en pojk. Sånt här talar man om i mogen ålder. När man sett det mesta och varit överallt, och begriper sammanhangen bättre.
Jag kände mig rejält uppgraderad.
– Du förstår, nu när kineserna kommit in i matchen så finns det ingen återvändo längre. Världen är uppdelad i flera olika läger. Vi är långt borta från det kalla krigets dagar, när det fanns två sidor, öst och väst. Nu närmar vi oss ett scenario som mer påminner om världen före det första världskriget. Och då gäller det att stå stark.
– Jag förstår.
– Nej, det gör du inte, men det är bra att du försöker. Hursomhelst, först måste vi rensa upp förorterna. Nå, ska vi skriva lite?
I samma artikelserie:
