Vi ser ett enormt bondeuppror i Nederländerna, traktorer som blockerar gator och vägar, gödsel som dumpas utanför politikers hus osv. En majoritet av medborgarna stödjer böndernas aktioner, 40.000 personer har hittills deltagit i protesterna.
Anledningen till upproret är att regeringen implementerat nya miljölagar som gör det svårt att driva jordbruk. Det skulle kunna resultera i massnedläggningar, små samhällen hotas, och även transport- och byggbranschen.
Och detta görs mitt under en stundande livsmedelskris, där Ukrainakriget enligt uppgift bidragit till bl.a brist på spannmål och mycket annat. Holland är en stor exportör av grönsaker och jordbruksprodukter.
De nya miljölagarna handlar om att minska utsläppen av växthusgaser, och går i linje med ideologin kring global uppvärmning. Att Holland redan är ett mönsterland vad gäller sopsortering och utsläpp ignoreras mestadels; det finns definitivt många större miljöbovar ute i världen.
Vid det här laget är koldioxidhysterin ett självspelande piano, man tar lite eller ingen hänsyn till folks välbefinnande längre. Det är viktigare att följa koldioxidkvoterna än att värna sina egna medborgare och landets framtid. Även inbitna miljövänner kan ibland muttra om att koldioxiden kanske inte är det största miljöhotet, då vi fortfarande har problem med föroreningar, nedsmutsning, tungmetaller, skövling och artdöd.
Det är mycket som är märkligt med situationen i Holland, ytterligare en sak som förvånar är medieskuggan som landet hamnat i. Det skrivs väldigt lite om upproren i vanliga medier. Saken håller på att tigas ihjäl, trots att de handlar om en av de största protesterna i Europa under modern tid.
Det är graverande att samtliga mediehus beslutat sig för att inte rapportera om saken, eller åtminstone hålla det till ett minimum. Man behöver inte ens vara särskilt konspiratorisk för att notera att frånvaron av dessa nyheter framstår som samordnad, vilket förstås leder till en rad nya olustiga frågeställningar.
Visst finns det en rädsla från statsmaktens håll, i det här fallet Bryssel, att dylika uppror ska sprida sig och hota det europeiska samarbetet och ordningen i medlemsländerna. Samtidigt är ju våra ledare av folket och med folket, eftersom vi lever i en demokrati, och givetvis bör det ledande skiktet leva i samklang med medborgarna och förstå deras livssituation och strävan.
Frågan är om statsmakten verkligen har medierna i ett så starkt grepp, eller sysslar våra journalister med någon slags självcensur? Oavsett vilken version vi väljer så växer känslan av obehag, och att något inte står rätt till.
