Vi har länge haft låsningar, där kulturella och politiska barriärer skapat uppdelningar mellan länder och deras respektive ekonomier. En sådan uppdelning fanns mellan öst och väst, eller mellan tyskar och slaver, britter och fransmän, danskar och svenskar osv.
I dag är det östasiater, araber och afrikaner som betraktas som ”de andra”, och i viss mån latinamerikaner och indier. Deras kultur skiljer sig från den europeiska, som är dominerande i Europa, Ryssland och Nordamerika, och dessa länder har störst möjligheter till naturliga allianser.
Nu när president Joe Biden är borta så ser vi en återkoppling mellan USA och Ryssland, de reparerar redan de diplomatiska kontakterna, och en naturlig följdverkan är att sanktionerna lyfts. För USA är det viktigt att handeln sker i dollar, och för Ryssland är handeln i sig själv viktig, samt fredliga relationer med USA.
Tänk er om den transsibiriska järnvägen fortsatte över Berings sund över till Alaska vidare genom Kanada och hela vägen ner till Los Angeles? Det är en svindlande tanke, men planer har redan tagits fram, och det skulle vara en vinst för bägge parter.
Med Kinas lyckade Belt and road initiative så inser vi vikten av handelsinfrastruktur över klotet. Även Putin funderade i dessa banor tidigt i sin karriär, med ett förslag om en frihandelszon från Lissabon till Vladivostok, vilket hade varit en fantastiskt möjlighet för oss européer. Gasledningarna mellan Ryssland och Tyskland är också delar av dylikt långsiktigt strategiskt tänkande.
Dessa storslagna idéer, som skulle kunna ge oss så mycket framgång och rikedom, förverkligas sällan. Problemet är att de fantastiska planerna ofta utesluter endera parten. Handelsvägar mellan USA och Ryssland över Berings sund skulle i viss mån utesluta européerna. Och frihandelszonen mellan Lissabon och Vladivostok skulle utesluta amerikanerna och delvis kineserna.
Det är därför en populär idé bland geopolitiska analytiker att anklaga stormakterna för att sabotera varandras försök till närmande. Och detta var nog tydligt under Biden och hans behandling av européer och ryssar. Man kan till och med se kriget i Ukraina som ett förödande schackdrag som syftade till att skapa irreparabla motsättningar över Eurasien.
Nu, när kriget i Ukraina är på sluttampen så finns det en unik möjlighet att börja på något nytt. Väst och Nato förlorade mot Ryssarna, även om det inte kommer att beskrivas så i medierna, men ryssarna klarade sig gentemot västs samlade militära och ekonomiska insatser. Det är verkligheten, och Ryssland gick stärkt ur konflikten, medan de europeiska och amerikanska ekonomierna backade.
Den amerikanska strategin verkar gå ut på att snabbt avsluta kriget, och låta européerna fortsätta om de vill, fast på egen hand. Härigenom skyller man delvis konflikten på Europa, då USA blir den som drar sig ur, och inte är den som är direkt involverad, gräns mot gräns. USA ligger säkert bortom Atlanten, långt från Ukraina. Om européerna fortsätter konflikten på egen hand så är de lurade i fällan, och kan slutligen få hela skulden, ju längre tiden går. Och deras arméer är inte alls rustade för att ta sig an Rysslands stridsvana och enorma här.
Europa borde avveckla sitt engagemang så snabbt som möjligt, och påbörja diplomatin gentemot Ryssland. Med lite tur kan gasledningarna lagas och dras igång relativt snabbt, och vi kan rädda delar av Tysklands ekonomi, landet är ju som bekant Europas motor. Utan Tyskland är vi ingenting, blott ett gäng tjattrande besserwissers. Och om Europa inte förstår den nya ordningen återstår splittring, de centraleuropeiska länderna kommer att vända kappan efter vinden och liera sig med BRICS-länderna, som de redan står på god fot med. Och vi får ett isolerat migrationshärjat och söndrat Västeuropa, som kan ta decennier att reparera, om det ens går.
Nyckeln till hur Europa utvecklas är Tyskland, och det stundande valet. Det är inte förvånande att amerikanska politiker söker kontakt med tyska kollegor som vill avsluta kriget samt återuppta förbindelsen med Ryssland. Trumpregeringen vill få med sig Europa, och försiktigt närma sig Ryssland; det går absolut att tolka situationen så. Likaså vicepresidenten JD Vances hårda tillrättavisning gällande kulturell enighet, och respekten för centrala västeuropeiska traditioner som yttrandefrihet. En europeisk-rysk-amerikansk enighet vore bra för oss alla, och skulle sätta käppar i hjulet för Kinas idéer om ekonomisk världsdominans, och alla de som stöttar Kinas ambitioner.
