När USA blev fritt från britterna så var unionens fäder noga med att begränsa statsmakten samt införa låga skatter och maximal frihet för medborgarna. Och landet blev snabbt rikt och välutvecklat. Förenta staternas utveckling är en framgångssaga utan like, från nybyggare och träkåkar – till skyskrapor och bilar på knappt 100 år. Därefter har samhället sakta blivit mer reglerat, med ökad byråkrati och politisering. Idag finns det inte mycket kvar av det gamla frihetliga arvet, mer än myten om rätten till liv, till frihet och lycka. Och då är detta byråkratiska monster fortfarande friare än många europeiska länder, som än mer dignar under regleringar och skatter.
Även England hade en tradition av politisk enkelhet, som sakta växte till ett överbyråkratiserat imperium under det Brittiska samväldets dagar. Och tittar vi på Sverige så ser vi samma slags utveckling även här. Under senare hälften av 1800-talet infördes den så kallade laissez-faire-politiken, med avregleringar och fri marknad. Under den här perioden industrialiserades Sverige snabbt, och de stora 1800-tals palatsen byggdes utmed Stockholms paradgator. Många av Sveriges storföretag skapades, och Sverige blev ett av världens mest förmögna länder redan 1945.
Därefter bytte man politisk inriktning, och vi såg socialdemokratin demontera den fria företagsamheten. Omfördelningspolitik infördes, med förevändningen att hjälpa de svaga och utsatta, och numera går över 40% av de offentliga utgifterna till s.k socialt skydd. Sverige är idag ett av världens högst beskattade länder med ordinär kvalitet på samhällsfunktionerna, och inte längre bland de fem rikaste nationerna. Ibland brukar man säga att andra länder har hunnit ikapp, när det egentligen handlar om egna misslyckanden.
Är vi dömda till dessa eviga cykler, som börjar med enkla tydliga regler och slutar med överstatlighet och ofrihet? Även Romarriket hade en liknande livscykel, för er som ännu inte är övertygande. Under republiken var skatterna lägre och friheten större, medan kejsarnas Rom resulterade i ett klientsamhälle, bröd och skådespel, inflation, byråkrati, regleringar och överbeskattning.
Inom den klassiska liberalismen så strävar man efter att minska statens roll. Och den amerikanska unionen fäder arbetade enligt dessa principer. De var högst medvetna om farorna som väntade, och därför skulle staten och dess tjänstemän begränsas, ett system som fungerade i knappt ett sekel, innan giriga politiker började ta sig alltför stora friheter.
Det finns en del frihetliga debattörer, särskilt inom de anarkokapitalistiska inriktningen som vill avskaffa staten helt och hållet, och på detta sätt bryta den onda cirkeln. Finns det ingen statsmakt så kan den inte heller skaffa sig alltmer makt på medborgarnas bekostnad. Istället ska civilsamhället genom frivilliga avtal organisera gemenskapen. Inget företag, organisation eller person ska ges rätten beskatta eller på andra sätt tvinga de övriga medborgarna. Vissa kritiker menar att ett dylikt anarkokapitalistisk samhälle skulle bli väldigt kortvarigt, då någon fraktion alltid strävar efter makten och slutligen tar den, och därmed omvandlas till en slags statsmakt. Vi har inte heller så många historiska exempel på anarkokapitalistiska samhällen, även om Republiken Cospaia brukar framhållas.
Många avfärdar dylika tankar som overkliga drömmar. Men notera att det finns en stark tradition av kritik mot staten i den europeiska idévärlden, även Marx tänkte sig ett statslöst samhälle i slutfasen av sitt ideologiska resonemang. Idag är det främst s.k nyliberaler, libertarianer som vill minska statens makt. Den traditionella borgerligheten har antagit en mer socialkonservativ roll, där man i och för sig vill sänka skatterna något och minska byråkratin, men förändringarna är ytliga, man vill inte ändra för mycket, i det stora hela anses statens storlek inte utgöra något problem.
Människor som uppnår en attraktiv maktposition vill sällan förändra själva systemet, de vore att kapa handen som föder en. Och den klassiska liberalismen handlar just om detta, att kapa handen som föder politikerna. Därför är den klassiska liberalismen svår att förverkliga. Vi påverkar samhället via politiken, och vilken politiker vill avskaffa sig själv?
De klassiska liberalerna strävar inte efter varken anarki eller överstatlighet, utan försöker begränsa makten på ett idealt stadium. Staten ska ha hand om inre och yttre försvar, rättsväsendet och (eventuellt) samla ihop en kriskassa. Detta garanterar maximal säkerhet för medborgarna och deras äganderätt, samt ett minimalt ingrepp i deras liv.
Vad är då nästa steg? Vi vet att när stater växer sig alltför stora, överbyråkratiska och diktatoriska så börjar det knaka i fogarna. Revolution, sönderfall, stagnation – och så börjar allt om från början igen. Då är frågan i vilken fas vi själva befinner oss i?
Någonstans i slutet på kretsloppet gissningsvis. Skatterna kan inte höjas mycket mer, lagar och regleringar börjar bli överväldigande och obegripliga. Därutöver har även folkstyret naggats i kanterna då flertalet beslut tas på EU-nivå, av en organisation där många viktiga poster inte tillsätts via allmänna val. Min gissning är att EU:s sönderfall kommer att ge skjuts åt ökad frihet för några av medlemsländerna. I samband med uppdelningen så kan även nya stater bildas, med ny konstitution och nya friska tankar. Vi kan också tänka oss nya unioner och nya samarbeten, som exempelvis Visegradgruppen.
Eftersom det är svårt att uppnå frihetliga ambitioner i komplexa politiska system, så är det oftast under tillblivelsen eller upplösningen av länder som nya fundamentala förändringar låter sig göras. Jag vill även tillägga att detta kan ske fredligt, det behövs inga blodiga revolutioner för att uppnå frihet. Vi kan se på Schweiz, som ju är ett av de rikaste och mest frihetliga länderna i Europa, som tillika är stabilt och neutralt. De följande 10-20 åren kommer att bli spännande, och kanske kommer vi att se Europa stöpas om ännu en gång?
