Det finns en utbredd pessimism på bloggar och kommentarsfält runt om i världen. Budskapet är följande: vi är skuldsatta i generationer framöver, olja och råvaror kommer att ta slut i kombination med okontrollerad befolkningsökning. Ett samhälle som sakta går under. Det gäller att förbereda sig; flytta ut på landet, gräva ner sig i ett skyttevärn, leva på frystorkad mat, och eventuellt odla något på den magra täppan.
Låter inte särskilt muntert.
Men hur fungerar det här preppandet i praktiken?
Det viktigaste är vatten, har man inga dunkar i reserv så är det snart kört. Utan vatten klarar man sig inte länge, man kan inte ens laga mat. Många menar att de har egen brunn och vattenfilter etc, men de är egentligen inte förberedda på att vattnet skulle kunna bli helt otjänligt eller förgiftat. Vad gör man då?
Att lagra mat är lättare, konserver och frystorkat finns att köpa. Man kan bunkra på sig så att det räcker i flera år. Det gäller att hålla koll på bäst-före-datumen bara, och kontinuerligt byta ut.
Energi är lite knepigare. Dieselgeneratorer kräver bränsle, vindkraftverk behöver vind och underhåll. Solpaneler kräver sol och är en relativt dyr investering. I det stora hela handlar det mer om att dra ner på elförbrukningen, att använda jordkällare istället för kylskåp, att torka, salta och röka mat etc.
En annan viktig faktor i kalla länder som exempelvis Sverige är bränsle för uppvärmning. Om man inte kan värma sitt hus så lär man frysa ihjäl förr eller senare. Här behövs stora mängder ved, gasflaskor el dyl.
När man sedan har förberett sig med allt detta så måste man se upp för rövarband. Det kan ju vara så att grannarna inte har lika mycket mat eller ved som du, och att de i ren desperation rånar dig för att inte gå under själva. Därför måste man beväpna sig, skaffa sig en bostad med fortifikationer och strategisk placering.
När man gjort allt detta kan man förmodligen överleva de flesta kriser, fast i ensamhet. Det blir bara du och din familj, resten av världen kommer att betraktas som potentiella fiender. En ganska trist tillvaro, men man överlever i alla fall, fast till vilken nytta kan man fråga sig?
Kan man förbereda sig lite mer organiserat och strategiskt?
Det handlar snarare om att alla i ett samhälle förbereder sig, då blir man inte fiender när oroligheterna bryter ut, man kan istället hjälpas åt och stödja varandra. Preppandet handlar i så fall om att övertyga dina grannar och din kommunstyrelse. Lyckas du med det så har du en mycket ljusare framtid framöver.
Ett samhälle har också mer resurser, fler nävar och kloka huvuden, och kan förbereda sig både storskaligt och småskaligt. Samt skaffa ett generellt skydd för vattentäkter, samt installationer för reserv-vatten. Storskalig förvaring, hantering av mat med lång hållbarhet, och bättre skydd och försvar.
Borde inte stat, kommun, landsting stå för dylik säkerhet, med tanke på all skatt man betalar? Under det kalla kriget mellan 1945-1990 så hade Västeuropa bättre beredskap för kriser, men mycket har monterats ner av kostnadsskäl.
Är inte själva definitionen av begreppet samhälle att medborgarna går ihop för att skaffa ett gemensamt skydd vid hot och kris?
Preppandet har blivit en slags ensamvargs-hobby. Den här typen av verksamhet verkar tilltala solitära grubblare, påminner mer om att samla frimärken eller bygga tågbanor. Saker ska organiseras, sorteras och installeras. Störningsmoment är icke önskvärda. Preppande som en udda hobby, som sakta glider bort från verkligheten? Tekniknörderi? Besatthet i vissa fall?
Ensamvarg heter det visst. Fast då har man ju glömt att vargen lever i flock.
