I samband med våra ministrars licensskolk har åter frågan om betalningsmodellen för Public Service-TV hamnat i fokus. Debatten präglas framförallt av att det är omoraliskt att inte betala, huruvida själva licenssystemet är moraliskt eller ej lämnas därhän. Avgift på en apparat, oavsett om vi tittar på SVT eller ej, känns som en kvarleva från en svunnen tid. Och hur ska myndigeterna stävja fusk? Att kontrollera TV-innehav kräver tillgång till folks bostäder. Husrannskan?
Radiotjänst i Kiruna går hårt fram med de förmodade licensskolkarna. Så här skriver Petra, som ville avanmäla sitt TV-innehav:
Vi hade heller ingen TV men vi kom inte undan! Man menade att vi måste ordna nån sorts “bevis” för att slippa betala – så vi betalar iallafall…alltså de hotade med inkasso – det var väldigt obehagligt!
Vi får hoppas att det här var en engångsföreteelse, att myndigheterna inte nyttjar maffiametoder för att få fast misstänkta licensskolkare, och att avgiften kopplas till vår konsumtion av SVT och inte till vårt TV-innehav. Jag hoppas också att Petra i framtiden slipper att betala 2000 kr per år, fast hon inte tittar på TV. Pengarna kan med all säkerhet användas till något bättre.
—
Andra bloggar om: samhälle, politik, media, svt, tv-licensen, public service, intressant
