De Europeiska ländernas gränser och allianser har skiftat under historiens gång. Och förmodligen kommer de att skifta igen. En sönderfallande Europeisk union kan bjuda på en del nya politiska utmaningar och möjligheter. Givetvis är det svårt att förutsäga hur situationen kommer att se ut om 20 till 50 år, men låt oss göra ett försök utifrån de trender vi har.
Norden representerar tre olika intresseområden, där Norge och Danmark dras till den västeuropeiska sfären tillsammans med Storbritannien, medan Finland tillsammans med Baltikum har mer Centraleuropeiska rötter. Sverige är kvar i det misslyckade Bryssel-projektet i den här versionen. Redan idag kan splittringen i Norden skönjas, då vi har väldigt olika syn på bland annat migration, och Danmark har satt upp gränskontroller mot Sverige.
Brexit blev ett lyckat projekt, och fler västeuropeiska länder har anslutit sig till gemenskapen som präglas av frihandel, låga skatter och entreprenörsanda.
Spanien och Frankrike är splittrade i olika delar, och vi ser en Katalansk-Occitansk intressesfär växa fram.
Runt alperna har flera nya regioner anslutit sig till den Schweiziska handelsgemenskapen, och det handlar om några av de rikaste regionerna i Europa, Bayern, Österrike, Norditalien samt Provence.
Medan Syditalien och Grekland gör gemensam sak, de har inte bara gamla historiska band till varandra, utan här finns även en naturlig geografisk och ekonomisk sfär. Om samarbetet kommer att hålla i längden är däremot en öppen fråga. Vi noterar emellertid att deras ekonomi sakta förbättras.
Balkan är förenade i sin vilja till oberoende och splittring. Här finns egentligen ingen uttalad union, utan det handlar om ett samarbete baserat på olika sakfrågor. Däremot sluter man sig samman vid yttre hot, ty man delar den ortodoxa religionen och har en gemensam historia.
I min framtidsspaning är Putin borta, Ryssland har splittrats upp ytterligare, kvar är egentligen bara det Europeiska kärnområdet. Och USA har gått in som garant för regionerna i Sibirien. Ukraina har återfått sina förlorade regioner. Östeuropa närmar sig sakta den centraleuropeiska sfären, men väljer att stå självständiga.
Turkiet har delats upp, den Europeiska delen administreras av Grekland och Syditalien, medan Kurderna i öster har utropat en egen stat. Detta kan vara ett resultat av dagens turkiska expansionspolitik som i något skede besegrats och neutraliserats.
Visegradgruppen har expanderat, och slutit samarbeten med Kroatien och Transsylvanien, samt Baltikum, Finland och Norrland. Tillsammans med den Schweiziska ligan och Britterna tävlar de om framgångarna i Europa.
Och slutligen har vi resterna av Brysselväldet, Nordfrankrike, Belgien, Nordtyskland och delar av Sverige. De administrerar unionen som om ingenting har hänt, trots att få lyssnar på dem längre. Det är en dysfunktionell grupp som halkat efter både ekonomiskt och kulturellt.
Sverige har splittrats upp, då Skåne och Jämtland valde att vända sig västerut, medan Norrland valde Finlands väg och Visegradgruppen. Kvar finns Centrala Sverige, ett oroligt och politiskt instabilt land, där brottsligheten växer och många av invånarna valt att emigrera till andra regioner.
Vi får hoppas att det inte blir så här, men det finns ibland anledning att måla fan på väggen än att vara snäll och kamma medhårs. Att ett land en gång varit framgångsrikt betyder inte att det alltid kommer att vara det. Varje generation måste kämpa för sin framgång.
