Det finns många åsikter om Grekland, om landet ska stanna eller lämna eurozonen, eller hela unionen för den delen. Låt oss för ett ögonblick glömma Varoufakis, Schäubles och Diesselbaums segdragna kamp.
Vad är egentligen ett optimalt valutaområde? Har vi det eller inte?
Viktiga aspekter av ett valutaområde är arbetskraftens rörlighet i hela regionen, kapitalets rörlighet, riskdelningssystem som omfördelning av skattemedel, samt liknande konjunkturcykler i hela regionen. Andra saker som nämns är homogena preferenser, likartat öde – solidaritet.
Kapitalrörlighet finns, men det är förmodligen det enda vi har. Arbetskraftens rörlighet inom EU är ganska komplicerat, eftersom vi talar olika språk. Ofta är det okvalificerad arbetskraft och specialister som rör sig. Men hur är det med den stora gruppen i mitten? Vi delar inte heller samma beskattningssystem, och företagen runt om i unionen är helt annorlunda, så är tillika målbilden och kulturen hos unionens medlemsstater.
Nej, vi har inte ett optimalt valutasystem inom unionen. Och jag har inte ens nämnt bank- och finansstrukturerna, vilka också utgör en stor utmaning.
Hur som helst, finns det några perfekta penningmodeller?
Låt oss ta en titt på Sverige, som utomlands vördas för sitt välstånd och goda organisation. Landet kan grovt delas in i två ekonomiska delar, den rika Stockholmsregionen, Göteborgsregionen samt Övre Norrland. Medan inlandet och södra Sverige är något fattigare.
Inlandet är inte lika produktivt som ytterlandet, för att förenkla det hela in absurdum. Men inlandet förväntar sig samma standard på skolor, sjukhus etc. Så inlandets välfärd finansieras till viss del av ytterlandets skattebetalare.
Vi har ett liknande förhållande i Italien, där den norra delen subventionerar den södra. Nästan alla länder har någon form av omfördelning av rikedomar inom sina respektive regioner.
Är detta ok? Ska rikare regioner betala för fattiga regioner?
I ett land accepterar vi ofta detta. Eftersom vi tillhör samma nation, vi delar kultur, historia, och vi har en känsla av samma öde. Men ändå, även inom nationer bråkas det ibland om dessa frågor. Varför ska vi hårt arbetande människor föda de lata? Detta är förmodligen den vanligaste invändningen.
Vad skulle hända om Inlandssverige bröt sig loss och lanserade en egen valuta? Förmodligen skulle den nya valutan falla som en sten de första månaderna, och sedan stabiliseras. Och inlandet har faktiskt en del riktigt bra branscher såsom jordbruk, industrier, skog, turism etc – även om inlandet inte är lika produktivt jämfört med ytterregionerna.
Inlandsvalutan stabiliseras efter ett tag. Snart märker man intensifierad trafik vid gränserna, och en hel del nya affärer och stormarknader på inlandssidan. De är ytterborna som just upptäckt att de kan gå och handla på den på andra sidan och spara en hel del pengar. Och jordburks- och skogsnäringen blomstrar också, till följd av lägre priser, samma sak med turismen.
Och efter några år har inlandsvalutan blivit ännu starkare och stabilare, men något lägre än den ytterlandets valuta. Och inlandet blomstrar genom sina egna ansträngningar, och inte genom omfördelning av skattepengar. Vi har härmed skapat två valutazoner, anpassade till de respektive regionernas förutsättningar.
Och jag har inte ens nämnt Grekland. Men det här exemplet gäller även för den europeiska unionen. Vill vi ha starka individuella ekonomier, eller centralplanerad byråkrati och omfördelning av skattemedel från Bryssel?
*
Den här artikeln finns även på engelska: Optimum currency area?
