Det råder nationalistiska stämningar i Europa. När etniska grupper känner sig hotade, så tenderar de att vända sig inåt, omfamna varandra, och höja barriärerna mot utomstående.
Det är förmodligen ett utslag av någon urgammal stammentalitet som finns inprogrammerad i våra hjärnor. Beteendet har med all sannolikhet hjälpt oss att överleva under hotfulla tider och miljöer.
Ungerns premiärminister Viktor Orban hotar med att skapa en ny gruppering i parlamentet efter valet i maj, och denna nya nationalistiska grupp kan mycket väl bli den ledande kraften i unionen. Och dess ledare är självskriven.
Mer makt flyttas från Bryssel till Budapest, och vi ser plötsligt en mer centraleuropeiskt präglad union, imperium, kejsardöme – eller vad man nu vill kalla detta odemokratiska monster vi skapat.
Hur hamnade vi på den här vägen? Vad gick fel? Varför kunde de västeuropeiska staterna inte behålla initiativet i Fredsunionen?
Det är en fråga som kan besvaras på många olika sätt. Antagligen har man initiativet eller inte, det finns inget mittemellan. Att leda handlar inte om att manipulera, övertala, lova, ljuga eller hota. Att leda handlar egentligen bara om en enda sak – att folk följer dig.
