Invånarna i Beirut rasar, vi ser protester och upplopp, mot myndigheternas slapphänta hantering av ett stort lager explosivt aluminiumnitrat som i åratal förvarades i ett hamnmagasin. För några dagar sedan sprängdes förrådet i luften, och det orsakade stor skada, med hundratals döda, tusentals skadade och hemlösa.
Libaneserna vill ha en ny politisk elit. Ordvalet fångade mig. Elit anses ju idag vara något värdeladdat och på gränsen till fult. Men folket inser att när de står inför en kris, då vill de gärna ha en elit, i ordets rätta bemärkelse alltså. Och med detta avses en välutbildad, klok och erfaren grupp människor, som kan styra landet ansvarsfullt och professionellt.
Nåväl, det är förmodligen många nationer vars medborgare som önskar sig en ny politisk elit. Det verkar som att vi under goda ekonomiska tider accepterat en ledning som varit mindre kompetent. Kanske har vi inte heller orkat engagera oss, politiken har inte alltid framstått som viktig, utan något tråkigt, nödvändigt ont. Men när det sedan händer något samhällsomstörtande, då kräver vi plötsligt kompetens, utbildning och visdom. Ur tomma intet.
Vi vet ju att våra politiker saknar alla dessa egenskaper, oavsett om de sitter i Stockholm eller i Beirut. Oavsett om problemen är vanskötsel av sprängmedel – eller skenande kriminalitet. Vår skolor och universitet är numera svaga, frågan är om vi ens skulle vara kapabla att fostra en elit? Det räcker inte med politiska internutbildningar, några veckor på en kursgård, eller en socionomutbildning. Det krävs ett gott läshuvud, vilja, och en god infrastruktur för bildning och forskning. Därutöver krävs det många år av erfarenhet från arbetslivet, för att i den övre medelåldern eventuellt kunna bli en god parlamentsledamot eller politiker.
Vårt samhälle är anti-elitistiskt, vi hyllar medelmåttan, den oerfarne och offret. Unga människor används ofta som plakat eller skyltdockor för moderna progressiva idéer. Men vi inser att politik inte passar folk med ringa utbildning och begränsad livserfarenhet. Det är inte en slump att det ofta funnits ett ”äldres råd” i många samhällen i historien. Visdom uppnås inte över en natt, och det är blott ett fåtal förunnat. Anti-elitismen bygger ofta på avundsjuka, bitterhet och ressentiment gentemot välutbildade och intelligenta personer. De framstår måhända som en anomali i ett samhälle där alla ska vara lika? Och där kunskap alltmer relativiseras.
Ett verkligt framgångsrikt samhälle odlar en kultur där kloka individer premieras och lyfts fram. Idag skulle jag vilja påstå att vi har raka motsatsen. Givetvis måste detta rättas till innan vårt samhälle råkar ut för ännu mer naivitet, otur eller olyckshändelser. Vi medborgare bör kräva mer av våra ledare, och om inte det går, själva engagera oss i politiken och civilsamhället och försöka bygga upp allt igen på nytt.
