I en nyplanerad stadsdel på Norra djurgården i Stockholm ska invånarna pressas till en ”grön” livstil. Det förväntas att man deltar i bilpoolen, motionerar, engagerar sig i gemensamma aktiviteter, mäter hur mycket vatten man använder, samt att man går på boskolan där man får lära sig att äta grönt, slänga mindre sopor etc.
Det omfattande miljöprogrammet klubbades i kommunfullmäktige utan större debatt. Borgarrådet Joakim Larsson (m) menar att stockholmarna är miljömedvetna, och många är intresserade av ett livsstilsboende.
Personligen skulle jag absolut inte vilja bo i ett dylikt område. Vad jag äter och vad jag gör på fritiden är min ensak, tar man detta från människorna så har de inte så mycket kvar som är eget och privat – apropå mitt förra inlägg om att staten lägger sig i alltmer.
Man bör också fråga sig vad det är för fel på bilen som färdmedel? Jag trodde det framförallt handlade om bränslet – att olja och petroleumprodukter är skadliga för miljön. Som bekant kan ju bilar drivas av andra bränslen, det forskas och utvecklas enormt inom detta område. Redan idag finns det många bra miljöbilar. Varför då tvinga invånarna till bilpoolen eller att åka kommunalt, och blott erbjuda en halv parkeringsplats per hushåll? Denna modell verkar inte anpassad till framtiden med en miljövänlig bilpark.
Givetvis finns det annan kritik mot bilismen som handlar om att den tar för mycket plats, att vägar och viadukter stjäl utrymme från det offentliga rummet etc. Detta är inte heller relevant för Sverige, som är ett mycket glest befolkat land som mestadels består av skog. Våra samhällen är små, även huvudstadsområdet är glest befolkat.
Att spara vatten är också en sund och god tanke, resurserna är inte outtömliga i ett globalt perspektiv, även om just denna resurs är ofantlig i Sverige. Vi har hur mycket tjänligt dricksvatten som helst.
Att äta naturligt och ekologiskt kan också uppfattas som viktigt, men dylik mat är ofta dyrare att framställa och tar större åkerarealer i anspråk. Frågan är om den omständliga framställningen äter upp de goda miljöeffekterna?
Den gröna ideologin på Norra djurgården är en livsstil, som förmodligen inte har någon större påverkan på vår natur. Planerarna har mestadels studerat andra länder och deras miljöproblem, och projicerat dem på Sverige. Nedsmutsning, vattenbrist och urlakade odlingslandskap påträffas sällan i vårt land. Ändå är det dessa problem man fokuserar på. Möjligen kommer det att lätta på de framtida invånarnas dåliga samveten, om de överhuvudtaget kommer att följa de rigorösa restriktionerna?
Ur ett politiskt perspektiv är Norra djurgården en frukt av borgerlig kollektivism. Just när vi trodde att det socialistiska folkhemmet monterats ner i förmån för nya och friare alternativ vänder vi in på samma gamla vanliga hjulspår igen. Alliansens socialkonservativa/socialliberala ådra påminner mycket om gamla tiders sociala ingenjörskont fast i en ny grön-blå kostym. Vassa pekpinnar blir inte bättre av att de är blå istället för röda. Det är en lärdom vi kommer att bli varse de närmaste åren.
Kommer ni ihåg Hammarby sjöstad? Stadsdelen planerades mestadels för en medelålders publik, vars barn flugit ut. Planerarna fick raskt tänka om när barnfamiljerna flyttade in i tusental. Skolor och förskolor fick byggas i all hast, inget av detta var planerat. Den ekologiska stadsdelen på Norra djurgården riskerar också att missa målgruppen. Koldioxid-alarmismen är inte på modet längre, traditionella miljöfrågor med utsläpp från industrier och oljeborrning känns mer relevant. Folk söker verklighetsförankrade lösningar, och inte en pikant grön livsstil.
—
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, miljö, eko, grön, livsstil, Norra djurgården, arkitektur
