Efter de bägge världskrigen så beslutade man sig för att detta aldrig skulle få hända igen. Miljoner människor döda, både soldater och civila. Städer och hela länder låg i ruiner. De tyska nationalsocialisternas brott mot mänskligheten lyftes fram som det värsta exemplet, där människor avrättats med närmast industriell metodik. Människans grymhet visste inga gränser. Senare började man även att prata om fånglägren i Gulag i Sovjetunionen, folkmorden i Kina, de allierades bombningar av Dresden och andra tyska städer, turkarnas brott mot armenier och andra minoriteter etc etc etc.
Men det skulle aldrig hända igen. Aldrig.
Efterkrigstidens fredsideologi lyfte fram människans lika värde, eller värdighet. Vi var alla samma och hade liknande förutsättningar. Rasism och olikheter fanns inte längre, åtminstone inte på ett intellektuellt plan. Den eftersatta delen av världen döptes till U-länderna, dvs utvecklingsländer. När de utvecklats klart så skulle de bli lika rika som väst. Ett stort mått av kulturrelativism följde i fredsideologins spår, alla kulturer ansågs ha ett värde. Toleransen mot diverse olikheter ökade markant, även om olikheterna inte alltid var positiva.
FN var verktyget för den nya ideologin, och barnen firade FN-dagen i skolan under 1970-talet. Kända musiker som t.ex John Lennon sjöng om fred och öppna gränser. Politikerna arbetade mot samförstånd länder emellan, medan uppdelningen i öst och väst exkluderade en stor del av mänskligheten från vår världsbild. De levde ett annat liv någonstans i mörkret bortom muren.
Nåväl, Sovjetunionen föll, och världen normaliserades under 1990-talet, och nu skulle alla omfattas av den lysande fredsideologin.
Istället blev det tvärtom. Gammal fiendskap kom upp till ytan, som den mellan muslimer och ortodoxa i det forna Jugoslavien. Etniska krig i Afrika, imperiefasoner utmed Rysslands gränser, konstanta oroligheter i Mellanöstern, och Turkiet som ville bli en stormakt igen.
Fredsideologin gick dessutom illa ihop med vetenskap och forskning, som visade att olika etniska grupper hade en del skilda egenskaper, både fysiska, men även mentala. Exempelvis så kunde intelligenskvoten skilja sig en hel del i olika länder och regioner. Medel-IQ i ett västland kunde tangera 110, och hamna under 80 i vissa eftersatta delar av världen.
Kanske U-ländernas fattigdom inte enbart borde förklaras medelst olyckliga omständigheter, utsugning, postkolonialism etc? Förhöll det sig så att vissa s.k utvecklingsländer inte utvecklades, utan befann sig i en konstant lägre fas, eftersom det inte fanns tillräckligt många medborgare med kompetens att utveckla landet i fråga?
Dylika tankar var en utmaning för oss som skolats i en ideologi där alla var lika och hade lika värde. Ofta förklarades nationella skillnader i IQ som en följd av kost, sjukdomar och kultur. Men vi kunde inte komma ifrån att skillnaderna existerade, oavsett vad de berodde på.
Västerlänningar började dessutom alltmer ifrågasätta islam och dess kulturyttringar, trots att alla kulturer skulle lyftas fram och behandlas lika. Könsstympning, kvinnoförnedring, och ålderdomlig rättsskipning var inget vi västerlänningar gillade eller kunde acceptera. Kulturrelativismen visade sig vara ett undermåligt förhållningssätt.
Västerlandets fredsideologi började att vackla. Den mångkulturella och globala resan till lyckoriket saknade förutsättningar.
Det finns fortfarande många tongivande personer som vill återupprätta idén, men de blir allt mer aggressiva och pressade i sin framtoning. Kanske borde vi erkänna att fredsideologin inte var en alltigenom god tanke, ty den byggde delvis på vita lögner och falska förhoppningar? Men jag kan sakna den som en sammanhållande idé, en kraft som ändå förde västerlandet framåt under en svår period. Det var en vacker tanke. Och många sörjer dess hädangång. Men det är dags att hitta nya meningar och mål, som passar de mer kritiska, luttrade och upplysta människorna av 2000-talet.
