Alla vet att myndigheterna inte pratar sanning vad gäller arbetslösheten, många jobbsökande döljs i diverse arbetsmarknadsåtgärder och andra omskrivningar. Och istället för ”arbete” pratar man hellre om ”sysselsättning”. Och medborgarna känner till det här. Det är en slags medgiven och noterad lögn. En del av det mediala och politiska spelet, där statistiken ska göras lite finare än vad den egentligen är. En slags uppiffad självbild.
Folkhälsomyndigheten verkar ha lånat sin luddiga inställning till statistik från Arbetsförmedlingen. Dödssiffrorna är märkliga, de ändras, eftersläpas, och statistik räknas ut från snäva tillrättalagda parametrar. Fast nu pratar vi förstås inte om arbetslösa längre, utan om folk som smittas och dör av coronaviruset. Och då blir den här leken inte lika underhållande. Blotta misstanken om att myndigheter trixar med siffror är givetvis upprörande när det handlar om människoliv. Att ansvariga personer dessutom ger dåliga råd och rutiner mitt i en pandemi gör inte saken bättre.
Det är den här typen av förvaltningstradition vi har i Sverige. Sedan 1970-80-talet så är det i stor utsträckning aktivister som bebor verk och myndigheter. Och deras jobb handlar i större utsträckning om att putsa fasaderna på fuskbygget, än att ägna sig åt den regelrätta verksamheten. Därför framstår de som amatörmässiga fuskare. Att många av dem är tillsatta utifrån partibok och kontaktnät bidrar likväl till urholkningen.
Att degenereringen kommer att fortsätta råder det inget tvivel om. Folkhälsomyndigheten är populär bland medborgarna. Många av oss vill bli lurade och förda bakom ljuset. Vi vill ha en tillrättalagd bild av världen, och inte se den som den är. Och när vi blir påminda om våra lögner, av folk utanför bubblan, då blir vi ursinniga och försöker smutskasta anklagaren och falsifiera hennes påstående på alla möjliga vis. Kreativiteten är stor vad gäller att fila på självbilden. Snart är det det enda vi har kvar.
