Även om svenskarna själva beskriver sig som lagom, så är landet Sverige långt ifrån lagom. Sverige är ett av världens mest extrema länder på flera olika punkter. Det är ett av världens mest oreligiösa länder, ett av de länder som har högst skattetryck, socialister har styrt landet i ett halvsekel, och svenskarna tar emot långt fler flyktingar än sina grannar. Bara för att ta några exempel. Bra eller dåligt, det tänker jag inte gå in på här, men definitivt inte lagom.
Och nu verkar det vara något slags paradigmskifte på gång, från den ena extremen till den andra.
Opinionsmätningar gör gällande att Sverigedemokraterna nu är det största partiet, ett parti med rötterna i den bruna ideologiska myllan. Visst ska vi ta dessa mätningar med en nypa salt, men de ger ofta en indikation.
Det vore en underdrift att påstå att de etablerade partierna misslyckats. Både i sin förmåga att lyssna på folket och att driva opinion för sina åsikter. I den mån partierna numera har värderingar och ideologiskt fundament, vill säga.
Både socialdemokraterna och moderaterna genomlider dessutom en slags inre kris, av olika orsaker; de röda börjar inse att deras politik och världsbild inte längre är relevant för samtiden, medan de blå har navigerat för nära mitten och tappat bort sig själva. I det här läger dyker det upp ett förhållandevis nytt parti, som till skillnad från ovan nämnda vet vad de vill, och tar tillfället i akt.
Det kommer att bli en intressant höst.
