Vi är besatta av systemet. När något är fel så vill vi ändra på systemet. Och systemet i det här fallet är det politiska systemet, samt alla dess undersystem och ideologier.
För några hundra år sedan hade vi ett politiskt system som kallades för monarki eller aristokrati. Vissa monarker behandlade sina undersåtar illa, andra kunde vara givmilda, rättvisa och lämnade befolkningen i fred. Och skatten kallades för tionde, dvs 10%, men var ofta lägre än så.
Dagens politiska system går under namnet demokrati, vilket innebär att medborgarna röstar om vilka som ska leda landet. Demokratiskt valda politiker kan agera sunt, men de kan likväl införa utegångsförbud, censur och över 40% skatt, i god demokratisk ordning.
Repressiv politik blir inte bättre av att den kläckts i ett demokratiskt system. Medan god politik alltid är god, oavsett om den initierats av en diktator. Lagar luktar inte.
Kanske är tron på själva systemet överskattat?
Vi är så extremt fokuserade på formen att vi glömmer innehållet. Det är politikernas etik, moral och vilja som är avgörande. Inte beslutsvägarna och byråkratin däromkring.
Vi pratar hellre om politiska partier, och hur många departement eller riksdagsledamöter vi ska ha, eller huruvida politikerna ska få åka taxi på skattebetalarnas bekostnad. Och det görs ständiga undersökningar om vilka länder som är mest demokratiska, och Sverige hamnar alltid i topp, trots att politikerna slarvar bort mer än hälften av medborgarnas lön på dumheter. Kanada och Nya Zeeland får också toppositioner trots deras extremt överdrivna covid-restriktioner och övertramp vad gäller medborgerliga rättigheter.
Nåja, vi betalar mycket i skatt, men vi får ju så mycket tillbaka i form av vård, skola och ersättningar. Visserligen, men en privat vårdförsäkring kostar inte 40% av din lön, inte ens om du adderar undervisningskostnader för dina barn. Vad nu undervisningen i den offentliga skolan är värd? Vi noterar att det statliga erbjudandet ofta är dyrt och ineffektivt. Medan kärnverksamheten – gällande trygghet, säkerhet och ordning på gator och torg – verkar ha övergetts helt och hållet.
Tron på systemet har kanske gjort oss lata? Ty systemet uppfanns ju en gång i tiden som den optimala processen för att vaska fram politiker på ett rättvist sätt. Men systemet garanterar egentligen inte innehållet. Systemet finns till för att reglera det politiska livet, men det garanterar inte något specifikt slutresultat.
När vi röstar så gör vi det nonchalant, vi tror att själva formen skyddar oss mot idioti och avskyvärdheter. Men se så fel vi hade.
Övertron på systemet är tillika en rest från maskinens tidsålder, då allt skulle fabriceras och automatiseras, även politiken. Vi såg oss själva som brickor i en större process, och den mänskliga faktorn skulle undvikas i så stor utsträckning som möjligt.
Vi kanske avskaffade oss själva, och det sunda förnuftet? Och lät flödena och metodiken ta över. Svåröverblickbara för gemene man, men inte immuna mot lobbyister, aktivister och välfyllda kuvert.
Kanske blir det bättre nästa gång? Bara vi röstar på ett annat parti. En ny gruppering, som har en annan metodik och ett annat program. De kanske kan vrida den byråkratiska kvarnen i en annan riktning?
Slutklämmen är att vi givetvis behöver ett system; mänskliga aktiviteter måste ju ibland ordnas och sorteras, men vi kan inte ha en sådan övertro på själva processen att vi glömmer kärnan. Dåliga lagar kan inte legitimeras bara för att de röstats fram i god demokratisk ordning. Ett sådant system är befolkat av korrupta individer. Och det spelar ingen roll att de skyddas av heliga värdegrunder och majoritetsbeslut. Det som är ruttet kan inte räddas.
