Det enda sättet att ta makten över sitt liv och arbete idag är att starta en egen firma. Då slipper du patrons piska och ägarnas missnöje. Du rår om dig själv, jobbar när och var du vill, samt bestämmer arbetsinsats efter behov. Man kan se det som en privat-socialistisk revolution, om man har vänstersympatier – eller att förverkliga sig själv om man är borgare.
På detta sätt kan du arbeta i nätverk med likasinnade, komplettera dina förmågor med andras. Den nya tekniken gör det lättare för oss att skapa dylika nätverksföretag med folk från hela världen. Ett kompetent nätverk kan utan tvekan konkurrera med traditionella aktörer, både vad gäller pris och kvalitet.
Världen öppnar sig, och vi kan skapa ett nytt samhälle.
Jag försöker jobba på detta sätt, men hindras hela tiden. Och det är inte ”ägaren eller patrons piska” som sätter käppar i hjulen. Nej, det är staten som hindrar mig. Som egenföretagare inskränks min ekonomi väldigt mycket. Jag betalar närmare 70% i skatt av mina intäkter (kommunalskatt, sociala avgifter, moms mm). Detta innebär att jag måste hålla mycket höga priser, vilket medför att omsättningen minskar, och att privata och mindre aktörer inte har råd med mina produkter. Verksamheten stagnerar lätt om jag släpper blicken från instrumentbrädan i några sekunder.
Detta högskattesystem resulterar i att många egenföretagare har låg lön. De höga skatterna motiveras av statens välfärdsprogram med skola, vård, rättssäkerhet och framförallt socialt skydd. Ca 43% av alla offentliga utgifter går till bidrag, ersättningar etc.
En betydande del av skattepengarna går till folk som inte kan försörja sig själva. Och en stor anledning till att de inte kan försörja sig själva är just de höga skatterna. Rundgång?
Vår skattefinansierade välfärd är knappast bättre än andra västländer, jämför med Kanada, Japan, Holland etc. Dessa länder har lägre skatt och låg arbetslöshet. Folk kan livnära sig på en mindre verksamhet, en liten affär, ett kafé, diverse tjänsteföretag, småskalig produktion etc.
I Sverige är det en ganska stor apparat att dra igång en dylik verksamhet, det krävs att man är mycket driven och att man har gott sinne för ekonomi, byråkrati etc. Att klara sig själv genom eget arbete – att starta en egen verksamhet – är inte för vem som helst. Att ta makten över sin tillvaro, att förverkliga sig själv och driva en liten firma är få förunnat.
I den bästa av världar växer små företag och blir tillslut stora. Både Ikea, Apple och Google startade i källare och garage. Men om det är svårt att driva småföretag lär de väl knappast växa? Hur många stora och medelstora företag har Sverige gått miste om de senaste 30 åren? Det är omöjligt att räkna ut, men det handlar förmodligen om tusentals.
Alla dessa företag skulle kunnat skapa arbetstillfällen, berikat samhället och även bidragit till statskassan. Kanske skulle staten dragit in lika mycket pengar som idag – även om skatten procentuellt sett hade varit lägre – eftersom FLER arbetade, konsumerade och investerade.
Mina tankar om småföretagandet är inte nödvändigtvis en höger-vänsterfråga. Det här handlar om välfärd och makt över sitt eget liv. Den makt över livet som både Marx och Mill försöker bena ut, fast på olika sätt. Frågan är bara vem som plundrar folket idag, om det är kungar och fabrikörer eller byråkrater och politiker?
De fattiga då? Dylika diskussioner slutar alltid med denna fråga. Hur ska de gå för de fattiga om de inte får sina bidrag? Vi måste visa solidaritet, och staten måste tvinga den girige medborgaren att dela med sig annars svälter de fattiga. Det är den enda lösningen.
Ja, hur mår de fattiga i Sverige idag? När jag åkte hem i tunnelbanan på lördagsnatten möttes jag av flera uteliggare och tiggare, trots att jag bara åkte en kort sträcka. Välfärdssystemen når tydligen inte hela vägen fram. Men även dit välfärden når fram finns fattigdom.
Många långtidsarbetslösa, socialbidragstagare och långtidssjukskrivna lever på 8000-10,000 kr i månaden. När räkningarna är betalda blir det inte mycket kvar. Som tvåbarnsfar handlar jag sällan under 1000 kr numera i livsmedelsaffären. Och alla dessa oförutsedda utgifter – elskåpet behövde nyligen bytas ut – 4500 kr rätt ner i avloppet. Semestrar, fritid nöje. Allt kostar.
De fattiga är fattiga, även om de har tillgång till bidrag. I ett lågskatteland hade de kanske haft ett sk skitjobb istället, städat, diskat eller flippat hamburgare. Nog hade även ett enklare jobb bidragit till några tusenlappar extra i plånboken, jämfört med bidrag? Men i Sverige föraktar vi skitjobb, bättre att gå arbetslös och vänta på den stora chansen, som kanske aldrig kommer, och därmed riskera att permanenta sin fattigdom. Sen är det tyvärr så att antalet lediga jobb (hos företagen) är färre än de arbetssökande. Så har det varit ända sedan 70-talets nedläggningar av varv, textilindustri, strukturomvandligar etc.
Vi kan inte tackla verkligheten. Vi lever på lånad tid. Snart kommer nästa lågkonjunktur, och antalet bidragstagare kommer att öka ännu mer. Och skatten höjs igen för att finansiera bidragen. Då kanske jag och mina kollegor måste lägga ner verksamheten. Det blir a-kassa, precis som för så många andra.
Det spelar ingen roll vilka politiker vi väljer. Det spelar ingen roll hur många blogginlägg vi skriver, eller om vi sitter till vänster eller höger. Vänstern kommer aldrig att få sin rättvisa och högern kommer aldrig att få förverkliga sig själva.
Det är kört för Sverige.
—
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, fattigdom, välfärd, arbete, jobb, småföretag, företag, ekonomi
